Kategori: Berättelser ur livet

Världen är nu för mig Sigečica, detta utkantshörn av Zagreb. Här utspelar sig numera allt eller nästan allt. Här handlar jag min mat, här dricker jag mitt kaffe med den ena eller andra på någon av de små barernas terrasser. Här går jag mina rundor med Miki. Här bor vi och äter och sover.

Ännu är grönskan tät och bananbladen stora och kraftfullt ljusgröna och valnötterna på marken är fortfarande goda och friska.

Ofta går vi längs Pašmanska där den där väggen med rosmarin och alltid blommande rosor finns.

Sedan jag vet inte när går Miki och jag en runda i den (ganska) stora parken vid Vukovarska. Det är vackert och också stilla där, trots trafikbruset utanför.

Då och då träffar vi någon hund med människa. En del av dem tycker Miki mycket om, särskilt den där lilla svartlockiga tiken som jag glömt namnet på. Ibland träffar vi ingen och imorse var det tomt när vi var där. Jag satte mig en liten stund på en bänk och läste lite nyheter och meddelanden och Miki sniffade runt tills han tyckte det räckte. Då ställde han sig framför mig och tittade uppfordrande. Är det här en promenad eller vad?

Så vi gick vidare mellan sol och skugga. Träden är mycket höga här och många av dem är katalpor, dessa träd från myten.

Vanorna ger en viss stadga i otrygga tider.

Eftersom allt ter sig så bräckligt, särskilt mitt förhållande till världen, så känner jag nu en lätt panik inför åskvädret som härjar här utanför. Miki har i skräck dragit sig tillbaka till badrummet. Vi väntar på ett slags läkning, himlen får inte slitas upp så här.

Jag försöker finna ett slags inre ro genom att i tanken med hjälp av några bilder gå tillbaka till morgonen. Då sken solen, då var det ännu varmt, då vilade tillvaron stilla i sig själv. Vi satt på Simpas terrass, längst ute på hörnet, där dit solen når bäst. Jag lät huvudet vara tomt och fritt från tankeskräp och Miki och jag såg varandra i ögonen.

Och ”parken” låg där den låg och jag drack mitt kaffe och fåglarna gick och plockade fågelplock under träden.

Och Miki såg en vit liten hund passera förbi på ganska stort avstånd.

Dagarna rör sig framåt i ett slags entakt och världen ter sig trång och tiden rör sig fel eller klistrar sig fram. Det mesta jag gör förmår jag mig till, den luftiga lätta rörelsen framåt eller hit och dit finns inte. Ett slags stillestånd utan stillhet. Jag blir ibland rädd och skärrad av det jag läser. Min nuvarande dagbok är Sofi Oksanens ”Utrensning” och nattboken är Miroslav Krležas ”Återkomsten”. De har fått byta plats för att Oksanen skrämde mig för mycket en natt. Inte för att Krleža inte kan oroa mig, men nu verkar hans bok vara möjlig läsning på kvällen. Sebalds ”Die Ringe des Saturn” har jag förbjudit mig att läsa vidare i.

Och ändå finns det ljusa stunder, men de är just stunder liksom lösgjorda ur tidsklistret. Imorse i parken mötte Miki en liten svart hundflicka som visade sig mycket glad över att se honom. De har träffats ett par gånger redan och varit glada över det, fast jag har inte velat släppa Miki eftersom han är en jägare och rymmare. Men så den här morgonen tänkte jag att jag kunde pröva för han verkade så koncentrerad på den lilla svartlockiga. De hälsade uppsluppet på varandra.

Och snart uppförde de en liten yster dans tillsammans.

Men efter en mycket kort stund tröttnade båda och började nosa efter benbitar och annat värdefullt var och en på sitt ställe.

Härom dagen var Miki och jag för första gången på länge tillsammans i stan. Vi hade en träff, men först gick vi omkring lite i centrum och vi korsade Europski trg och gick sedan lite hit och dit där, bland annat uppåt mot katedralen.

Någonstans mitt på torget fanns det en utställning med bilder från jordbävningen, så länge sedan och ändå så nyss. Jag har till exempel aldrig mer tagit hissen sedan den 22 mars. Några bilder var särskilt starka.

Och jag mindes den förfärliga kylan från jordbävningsmorgonen den 23 mars. Dagen innan hade det varit nästan tjugo grader, men den morgonen var det bara två och lite vass snö piskade hit och dit och alla som nyss varit instängda måste ut och hålla sig ute ”till klockan tre” hette det i alla fall först.