Dagarna rör sig framåt i ett slags entakt och världen ter sig trång och tiden rör sig fel eller klistrar sig fram. Det mesta jag gör förmår jag mig till, den luftiga lätta rörelsen framåt eller hit och dit finns inte. Ett slags stillestånd utan stillhet. Jag blir ibland rädd och skärrad av det jag läser. Min nuvarande dagbok är Sofi Oksanens ”Utrensning” och nattboken är Miroslav Krležas ”Återkomsten”. De har fått byta plats för att Oksanen skrämde mig för mycket en natt. Inte för att Krleža inte kan oroa mig, men nu verkar hans bok vara möjlig läsning på kvällen. Sebalds ”Die Ringe des Saturn” har jag förbjudit mig att läsa vidare i.
Och ändå finns det ljusa stunder, men de är just stunder liksom lösgjorda ur tidsklistret. Imorse i parken mötte Miki en liten svart hundflicka som visade sig mycket glad över att se honom. De har träffats ett par gånger redan och varit glada över det, fast jag har inte velat släppa Miki eftersom han är en jägare och rymmare. Men så den här morgonen tänkte jag att jag kunde pröva för han verkade så koncentrerad på den lilla svartlockiga. De hälsade uppsluppet på varandra.
Och snart uppförde de en liten yster dans tillsammans.
Men efter en mycket kort stund tröttnade båda och började nosa efter benbitar och annat värdefullt var och en på sitt ställe.