Kategori: Berättelser ur livet

Mitt liv har blivit alltmer rituellt under den här epoken i människans historia. ”Epok” kan vara fel ord, men hur vet jag det? Nej, jag är inte pessimistisk. Det är jag lika lite som optimistisk. Jag är rituellt cirkulär och det på ett ganska rofyllt sätt. Jag hoppas ingenting som jag vill uttrycka. Mitt hopp är upplöst i en flytande vaghet som varken vill eller får ta fast form. Hopp har med framtid att göra och jag står bredvid tiden på det ställe där den står stilla eller går runt. Och runt.

Och ska jag vara konkret, vilket är rätt meningslöst, så ser det ut så här: Jag stiger upp, gör morgongymnastik, ser på nyheterna på tv (där jag till min hemliga glädje ännu inte förstår allt som sägs), duschar, går ut med Miki till parken och sedan runt de där vissa kvarteren och sedan till min grönsaksman som jag köper lite vitlök, apelsiner eller något annat av och så har vi vårt lilla samtal om väder och vind och frukter och stämningar. Så kommer vi hem och äter frukost. Här ligger en av dagens tyngdpunkter. Jag äter alltid två frukostar – Miki får bara en. Den första är en vitlöksmacka och en rad frukter, färska och torkade. Den andra består av havregrynsgröt med tranbär och honung. Sedan dricker jag kaffe och tar kanske ännu ett torkat fikon till det. Jag tittar lite på ”saker” i datorn och ibland skriver jag något i bloggen och på facebook. Sedan går jag igenom min översättning av dagens dikt av Else Lasker-Schüler och skickar den till Eva för påseende. Efter det kommer nästa Miki-runda ofta med bollkastning (ni vet det där med ”lopta”) på en ”livada” (”äng”) i närheten. Sedan runt några kvarter och så in igen och jag äter något igen: en fullkornsmacka med getost, ajvar och vitlök och några frukter. Miki får lite av getosten. Och efter det är det kaffe och jag översätter en eller två nya dikter av ELS, som sedan får ”ligga till sig”. Jag läser något – idag ska jag börja med berättelserna från Armenien. Och så går vi ut igen, ibland åt något för mig oväntat håll. Den rundan blir ofta lite kortare än de två första, men det är ännu inte mörkt, så det finns ett och annat att titta på, kanske katter. Vi kommer hem igen och jag gör min andra gympa, läser lite och så blir det kvällsmat för oss båda. Jag äter ofta en omelett med lök, vitlök, tomat, surkål, ajvar eller något liknande. Och sedan går vi ut fast bara helt kort för det har hunnit bli mörkt (åtminstone vid den här årstiden). Sedan pratar jag kanske med någon på skype eller liknande och så gympar jag en gång till, tittar igenom lite corona-statistik för det tiotal länder som intresserar mig mest. Sedan skypar jag med Eva om dagens dikt. Och efter det är det dags för den ultrakorta kvällsrundan som vi tar bara för att jag inte tycker om morgonbrådska, fast Miki kan hålla sig nästan hur länge som helst, men jag vill ju inte pina honom. När vi kommer in igen kastar jag ett öga i datorn och säger kanske något på facebook medan jag borstar tänderna. Och så går vi och lägger oss och läser en stund i ”Esilio” av Enzo Bettiza (vad ska jag läsa sedan?). Miki kräver att bli kliad under läsningen och jag gör mitt bästa.

Ungefär så här ser dagarna och på nätterna sover vi djupt och jag drömmer de vildaste drömmar, där allt det som inte händer händer. Och jag är på ett övertydligt sätt varken ledsen eller glad. Jag är i det som är.

René, antagligen skulle du tycka att det jag gör nu är meningslöst och det är helt möjligt att det är, men jag gör det ändå. Jag gör det för att jag gör det. Och så är det ju så att jag inte har fattat att du är död.

Sommaren 2008 gjorde vi med Londi en vandring längs Ta Lipa Pot i Val Resia/Rosajanska Dolina. Här sitter vi i en bar i Stolvizza/Solbiźè och dricker rödvin och äter chips, det enda de hade i matväg. Det drar ihop sig till ett oväder och vår räddning blir att vi får skjuts ner i dalen av en av byborna.

Resten behåller jag för mig själv.

Den här bilden tog jag för ett år och en dag sedan. Miki och jag är på väg till Ljubljana och sedan vidare till Trieste.

Jag skickade bilden till Zalesky-familjens chatt och skrev ”längs Sava”. En stund senare svarade Alex ”Che signore!” och kort därefter ritade René en sådan där glad gubbe. Rudolf hade inget nät i den sydafrikanska öknen, men någon dag senare såg han bilden. Det var den sista saken vi delade, för två dagar senare var René död.

Vår tillvaro nu präglas av ”južina”, den varma sydvinden och dagen har varit härlig och solig och egentligen är den det ännu. På morgonen stannade vi ganska länge på vår speciella ”solplätt”, där det alltid är varmast och bäst. Miki la sig i gräset och jag tror att han solade och jag lutade mig mot en trädstam, drog ner masken och vände ansiktet mot solen.

Jag tänkte på ett mycket passivt och ”tanklöst” sätt något om att vi har allt. Vart vill vi? Var är det bättre än på den här gräsplätten i solen med den ljumma vinden strykande över oss? Miki log för sig själv eller mot mig.

Senare, ingen vill veta när, gick vi längs den vackra trädgården, runt hörnan med ”Katthuset” och in på Čiovska och sakta längs staketet till det lilla gröna, numera obebodda, huset.

Efter det gick vi till parken – eller kanske var det före? – och bort till nunnornas stängsel för att se om vår lilla katt var där, och det var den. Övermodigt kröp den ut genom hålet och tog några skutt framför Miki. Jag höll hårt i kopplet för han är en ”lovac”, en jägare, så man vet aldrig. Katten slank in till sig och resten av mötet fick ske från varsin sida av gränsen. Katten kisade mot solen och Miki tryckte nosen genom en springa.

Tidigt på eftermiddagen hade vi en träff i parken med Vesna. Detta är något så ovanligt att det absolut måste nämnas. Vi hade nog inte setts sedan strax före jul. I handväskan hade jag en liten flaska ”domaća rakija” av ”loza” (druvor) och ett glas, Vesna hade sitt glas med sig. Vi satte oss vid ett av parkens många bord och jag hällde upp. Vi skålade och Miki fick en gotta. Sedan satt vi där i solvärmen och pratade och skrattade åt hur vanligt det verkade fastän det var så ovanligt.

Så här spännande är tillvaron: Under morgonrundan i parken gick Miki och jag fram till nunnornas stängsel och trängde oss förbi rishögen där i hörnet. Miki lät mig förstå att det fanns något intressant på andra sidan. Vi kikade in – jag från min höjd och Miki från sin – och där satt en liten svart katt.

Den gick med ett visst övermod fram till stängslet och kröp hastigt igenom ett hål i nätet och så var den på vår sida. Den tog ett litet skutt och jag såg att den skiftade i brunt på sidan och att svansen var väldigt kort, kanske avbiten. Kopplet spändes hårt, så det var inte läge för någon bild, och så var katten tillbaka på sin sida igen. Miki försökte pressa sig genom det smala hålet men det gick inte. Han lät höra ett kort klagande rop, men lugnade sig snabbt igen och trängde sig fram till ett ställe där han hade bättre utsikt.

De två djuren spände ögonen i varandra och blickutbytet pågick i en evighet av den typ av tideräkning som passar till sådant här.

Och jag iakttog från mitt människohåll denna intensiva scen ur jordelivet.