Mina riter

Mitt liv har blivit alltmer rituellt under den här epoken i människans historia. ”Epok” kan vara fel ord, men hur vet jag det? Nej, jag är inte pessimistisk. Det är jag lika lite som optimistisk. Jag är rituellt cirkulär och det på ett ganska rofyllt sätt. Jag hoppas ingenting som jag vill uttrycka. Mitt hopp är upplöst i en flytande vaghet som varken vill eller får ta fast form. Hopp har med framtid att göra och jag står bredvid tiden på det ställe där den står stilla eller går runt. Och runt.

Och ska jag vara konkret, vilket är rätt meningslöst, så ser det ut så här: Jag stiger upp, gör morgongymnastik, ser på nyheterna på tv (där jag till min hemliga glädje ännu inte förstår allt som sägs), duschar, går ut med Miki till parken och sedan runt de där vissa kvarteren och sedan till min grönsaksman som jag köper lite vitlök, apelsiner eller något annat av och så har vi vårt lilla samtal om väder och vind och frukter och stämningar. Så kommer vi hem och äter frukost. Här ligger en av dagens tyngdpunkter. Jag äter alltid två frukostar – Miki får bara en. Den första är en vitlöksmacka och en rad frukter, färska och torkade. Den andra består av havregrynsgröt med tranbär och honung. Sedan dricker jag kaffe och tar kanske ännu ett torkat fikon till det. Jag tittar lite på ”saker” i datorn och ibland skriver jag något i bloggen och på facebook. Sedan går jag igenom min översättning av dagens dikt av Else Lasker-Schüler och skickar den till Eva för påseende. Efter det kommer nästa Miki-runda ofta med bollkastning (ni vet det där med ”lopta”) på en ”livada” (”äng”) i närheten. Sedan runt några kvarter och så in igen och jag äter något igen: en fullkornsmacka med getost, ajvar och vitlök och några frukter. Miki får lite av getosten. Och efter det är det kaffe och jag översätter en eller två nya dikter av ELS, som sedan får ”ligga till sig”. Jag läser något – idag ska jag börja med berättelserna från Armenien. Och så går vi ut igen, ibland åt något för mig oväntat håll. Den rundan blir ofta lite kortare än de två första, men det är ännu inte mörkt, så det finns ett och annat att titta på, kanske katter. Vi kommer hem igen och jag gör min andra gympa, läser lite och så blir det kvällsmat för oss båda. Jag äter ofta en omelett med lök, vitlök, tomat, surkål, ajvar eller något liknande. Och sedan går vi ut fast bara helt kort för det har hunnit bli mörkt (åtminstone vid den här årstiden). Sedan pratar jag kanske med någon på skype eller liknande och så gympar jag en gång till, tittar igenom lite corona-statistik för det tiotal länder som intresserar mig mest. Sedan skypar jag med Eva om dagens dikt. Och efter det är det dags för den ultrakorta kvällsrundan som vi tar bara för att jag inte tycker om morgonbrådska, fast Miki kan hålla sig nästan hur länge som helst, men jag vill ju inte pina honom. När vi kommer in igen kastar jag ett öga i datorn och säger kanske något på facebook medan jag borstar tänderna. Och så går vi och lägger oss och läser en stund i ”Esilio” av Enzo Bettiza (vad ska jag läsa sedan?). Miki kräver att bli kliad under läsningen och jag gör mitt bästa.

Ungefär så här ser dagarna och på nätterna sover vi djupt och jag drömmer de vildaste drömmar, där allt det som inte händer händer. Och jag är på ett övertydligt sätt varken ledsen eller glad. Jag är i det som är.

Kommentera