Vår tillvaro nu präglas av ”južina”, den varma sydvinden och dagen har varit härlig och solig och egentligen är den det ännu. På morgonen stannade vi ganska länge på vår speciella ”solplätt”, där det alltid är varmast och bäst. Miki la sig i gräset och jag tror att han solade och jag lutade mig mot en trädstam, drog ner masken och vände ansiktet mot solen.
Jag tänkte på ett mycket passivt och ”tanklöst” sätt något om att vi har allt. Vart vill vi? Var är det bättre än på den här gräsplätten i solen med den ljumma vinden strykande över oss? Miki log för sig själv eller mot mig.
Senare, ingen vill veta när, gick vi längs den vackra trädgården, runt hörnan med ”Katthuset” och in på Čiovska och sakta längs staketet till det lilla gröna, numera obebodda, huset.
Efter det gick vi till parken – eller kanske var det före? – och bort till nunnornas stängsel för att se om vår lilla katt var där, och det var den. Övermodigt kröp den ut genom hålet och tog några skutt framför Miki. Jag höll hårt i kopplet för han är en ”lovac”, en jägare, så man vet aldrig. Katten slank in till sig och resten av mötet fick ske från varsin sida av gränsen. Katten kisade mot solen och Miki tryckte nosen genom en springa.
Tidigt på eftermiddagen hade vi en träff i parken med Vesna. Detta är något så ovanligt att det absolut måste nämnas. Vi hade nog inte setts sedan strax före jul. I handväskan hade jag en liten flaska ”domaća rakija” av ”loza” (druvor) och ett glas, Vesna hade sitt glas med sig. Vi satte oss vid ett av parkens många bord och jag hällde upp. Vi skålade och Miki fick en gotta. Sedan satt vi där i solvärmen och pratade och skrattade åt hur vanligt det verkade fastän det var så ovanligt.
