Rekonstruktionen av förra årets händelser i Brno blir allt skakigare. Jag ser på de datumförsedda bilderna i mobilen att vi var en del på olika barer och ölställen. Det var söndag så vi gjorde nog inte så mycket annat än gick igenom Renés olika papper – sjukhuspappren fick vi ta i omgångar för de var svåra – vandrade omkring på stan, träffade olika vänner till René, åt och drack och satt på barer. Jag väljer att visa några bilder med Miki-fokus. Den första suddig. De andra två ganska tydliga.
Härom dagen tog Miki och jag en långpromenad med Vesna i det härliga nästan-försommarvädret (18-19°) till och i Savica Šanci, ett område med småsjöar, öar, fåglar, sköldpaddor och industriruiner vid den norra sidan av Sava ungefär mittemot Hrelić på andra sidan floden. Det här är den ena utkanten av mitt nuvarande revir. Längre bort har jag inte varit sedan början av hösten. Innan vi kom ”grälade” vi människor lite om vilken väg vi skulle ta. Jag ville ta min vanliga ”rakt” ner till floden och sedan längs nasip. Vesna sa att det var en omväg, att hon visste en kortare. Jag gav med mig, mest för att jag var nyfiken på denna andra väg. Det visade sig snart att Vesna inte var helt säker på den och vi letade efter riktmärken att följa – ett kraftverkstorn och en minaret. Det blev lite krokigt men så småningom, efter en del frågande, verkade vi vara på rätt väg. Vi gick förbi ruckel, bilvrak och nedlagda fabriker, mörka utrymmen bakom ruinväggar. Spännande men inte helt behagligt. Jag sa något om att jag inte skulle vilja gå här ensamma. Vesna höll med. Så småningom kom vi igenom en by med många skällande hundar och sedan en till och atmosfären kändes tryggare. En äldre man pekade ut ett ställe där vi kunde krypa under ett stort rör för att komma in i vildmarken eller industriruinparken (svårt att hitta en passande benämning).
Så var vi inne i området och började följa en stig mellan två sjöar. Miki tyckte att vattnet var som det skulle och drack lite här och där. Och så gick längs vattnen lite hit och dit från ö till ö.
Ett tag följde vi den gamla järnvägen (som jag har på min profilbild – Londi och jag går där) och Miki hoppade från syll till syll för att slippa det hårda grova gruset. Men efter en stund var vi nere på stigarna igen och vi gick över många små broar.
Tre och en halv timme var vi ute och vi gick egentligen oavbrutet, så på slutet av hemvägen fällde Miki in benen under sig i skuggan ett par gånger. Varje gång vilade han bara en knapp halvminut. Det är sådant han lärt sig under sitt vilda liv som ensamhund.
Jag fortsätter med att försöka rekonstruera tiden i Brno förra året. Det finns inga anteckningar men min mobil visar datum för när mina bilder är tagna. Den här dagen tog jag inte många, men genom dem får jag veta att vi var uppe på Špilberk och att det var sol just då.
Sedan finns några bilder av oss vid utebordet vid Poutník. Jag vet att det var rätt kallt, men hundar får av någon underlig anledning inte komma in just där. Antagligen avskyr ägaren hundar – ibland är det där med regler så enkelt.
Men vi stod ut där ute och drack vårt öl och åt vår vitlöksspäckade, oljeindränkta Hermelín.
Vad vi gjorde mer vet jag inte, men eftersom det var lördag kunde vi väl inte göra så mycket obehagliga ärenden. Fast kanske var det den morgonen som vi började gå igenom Renés sjukhuspapper – tills vi inte orkade mer och det var kanske då vi gick upp till Špilberk…
Den 21 februari förra året bröt Miki och jag upp tidigt på morgonen och så for vi den väg jag nyss hade åkt i motsatt riktning genom Slovenien där tåget stannade i till exempel Krško, Sevnica och Laško och så i Celje som ni ser på den första bilden just där Savinja gör en krök.
Det var rätt tomt i tåget så vi hade egen kupé. Vid Spielfeld-Straß korsade vi gränsen till Österrike och till en början var det lika lugnt och tomt i tåget som i Slovenien, men någonstans kanske vid Graz blev det mer folk och dessutom byte av konduktör, från en trevlig till en otrevlig och jag blev tvungen att sätta på Miki hans brnjica/Beißkorb (”Beißkorb” heter det bara på österrikisk tyska, i Tyskland heter det ”Maulkorb” och det verkar ha något med inställningen till hundar att göra).
Så fort konduktören inte var i närheten tog jag av den och så höll jag på fram till Wien. Ganska tröttsamt för både Miki och mig. I Wien köpte vi biljetter till Brno och gick vi ut och luftade oss och sedan klev vi på nästa tåg. Efter någon halvtimme – utan intermezzon – passerade vi gränsen i Břeclav och så var vi i Tjeckien, där man också kan råka ut för brnjica-obehag, men den här gången gick det bra. Någonstans mitt emellan Břeclav och Brno, enligt min kamera vid Hustopeče tog jag en bild, en dålig bild, av det där berget jag brukar fotografera på den här sträckan.
Framme i Brno blev vi mötta på stationen av Rudolf, Alex och Federico (jag tror i alla fall det var alla tre). Och så gick vi väl och åt någonstans, undrar var, och så tog vi oss hem till Čápkova och ställde av min ryggsäck och gjorde lite annat. Miki fann sig snabbt till rätta. Och på kvällen var det dags för minneskonsert för René på Black Box Cafe i BuranTeatr. Mitt minne av den är ganska dimmigt efter elva timmars resa men jag visar några bilder, en jag redan visat men där vi alla med, fast inte Federico, kanske kom han senare. Miki var fri och sprang dit han ville och lekte lite med en stor vit hund. Och vi drack öl. Det går inte riktigt att berätta det här och jag gör det mest för mig själv för ordna mina minnen och minnesluckor.
Idag är det den 17 februari och om jag betraktar en borrkärna för den dagen genom de gångna åren av mitt liv så är den en av de mest ödesmättade, olyckliga och lyckliga. Med detta sagt vill jag nu enbart ägna mig åt förra årets 17:e februari. Det var den dagen då René begravdes eller snarare dagen för ceremonin i krematoriet i Brno. Jag är inte helt säker på hur vi kom dit men jag tror att det var Marek, Šárkas man, som körde oss. Och vi, det var Rudolf, Alex, Federico och jag. Det var en kylig dag och först gick vi omkring lite utanför byggnaden för det var andra före oss och vår tid var kvart i tre.
Så gick vi uppför trapporna och in och Šárka dök upp och vi blev förda in i ett litet rum där ceremoniförrättaren (om det kan heta så) förklarade förloppet på ganska knackig engelska, men vi förstod. Vi fick frågan om vi ville se René en sista gång, men vi tackade nej, fast jag vet att jag för ett ögonblick tvekade, men det sa jag inte till någon. Sedan gick vi ut i hallen och väntade på vår tur att bli insläppta i salen. Då kom plötsligt en man i Renés ålder framstörtande till oss och presenterade sig som klasskamrat i grundskolan. Han tog fram bilder och visade på René och på sig själv. Vi fick bilderna och så vitt vi förstod hade de inte haft någon kontakt sedan skoltiden. Och så öppnades portarna till salen och vi fördes till våra platser längst fram till höger. Och framför oss stod kistan, den där som vi hade valt utan att välja. Och så fanns det en stor bild på René och blommor – från mina föräldrar och syskon, från Susanne i Sydafrika och från vänner i Brno.
Jag hade ju valt den där så väldigt lite begravningsaktiga musiken, sånger från lyckliga stunder i vårt så svåra äktenskap. ”Portobello Belle”, ”Voglio il tuo profumo” och ”Ballad of the Absent Mare”… Ja. Mellan de två första läste jag mina ord från mobilen från den lilla talarstolen:
”Till René
Nej, vi förstod varandra aldrig, inte jag dig, inte du mig och vi plågade varandra mycket genom alla de där åren, fast ibland, ganska sällan, var vi också lyckliga. Och vi var den där allra speciellaste människan i varandras liv, om än ofta på ett förfärande sätt.
Du är nu oåterkalleligt borta och allt är för sent för ord och förklaringar, men egentligen finns det ingenting att säga. Så här var det. Inte ens du hade kunnat säga det mer kortfattat.”
Det svindlade lite men jag nådde tillbaka till min plats och satt där mellan mina barn. Och förloppet fortsatte: efter den andra sången läste en man från krematoriet upp Šárkas text som hon inte trodde att hon skulle klara att läsa själv. Och efter det kom Cohens sång och sedan försvann kistan genom väggen och det höll på att bli för mycket för Rudolf. Han viskade något om ”jag orkar inte det här tjeckiska”. Och jag förstod honom för kistans försvinnande kom som en chock. Sedan gick alla förbi bilden och blommorna och tog på något sätt farväl. Jag minns en man som föll på knä och jag tänkte att han egentligen var den ende i samlingen som inte kunde falla på knä, för han var mycket skröplig och haltade svårt, men han kom tack och lov upp igen. Sedan kom en stor lurvig svart hund med ett vänligt barnsligt uttryck i ansiktet och då kände jag mig plötsligt lättad. Det var Cyril, Libors och Irinas hund som jag sedan skulle lära känna närmare.
På kvällen var det sedan gravöl eller avskedsfest i den vackra ölbaren (fel ord, vad är en ”ölbar”?) ”Ponava” i ”Park Lužánky”. Vi kom ganska sent men det vara fortfarande mycket folk och vi träffade många av Renés vänner och vi drack massor av öl och sprit och vad vet jag. Lutad mot valvet med ansiktet vänt hitåt ser man Šárka, vår alldeles speciella hjälpare i allt det svåra. Oförliknelig.
Jag tog lite bilder på måfå in i det större rummet. Kanske spelar männen i hörnet schack, jag vill minnas det. Längst framme sitter Renés vän Libor, som jag tror har ritat byggnaden, och knäet i skinnbyxor strax bredvid är nog Irinas – det är hon som sytt mina masker – och under bordet är nog Cyril om han inte är på vift.
Kvällen blev nog lång. Minns inte hur den slutade, men hem till Čápkova kom vi helt säkert.