Kategori: Berättelser ur livet

Mitt försök till rekonstruktion av veckorna i Brno förra året snubblar vidare. För den här dagen ger mobilen inte mycket stöd. Det finns bara en bild och den verkar inte vara tagen av mig. Fast ger bilden ändå en ledtråd. På den finns en vänlig light-version av en munkorg/brnjica. Det måste vara Irina som tagit bilden för det är ju hon som skapat denna charmerande ”lillkorg”.

Så jag förstår att det måste vara den dagen då Irina och Libor tillsammans med sin underbara hund Cyril kom till oss på Čápkova 18. Vi hade bett dem komma på kaffe och för att se om de ville ha någon minnessak efter René. Och nu minns jag hur de kom och gick in tveksamma och liksom skakade av att vara där så där ”efteråt”. Det enda som lättade upp stämningen var hundarna även om Miki var ganska bossig och inte helt vänlig. Han tyckte väl att han ansvarade för lägenheten och att han inte kunde släppa in någon stor hund. Jag tror jag kopplade honom eller stängde in honom någonstans eller så tog Federico honom. I alla fall var det nödvändigt att ”desarmera” honom. Det blev lite hundprat och jag berättade om hur svårt det varit att resa genom Österrike med ”Beißkorb-tvång” och hur Miki hade vantrivts med att ha nosen instängd. Då visade Irina Cyrils milda hemsydda variant av munkorg och sa att hon kunde sy en likadan åt Miki. Jag tackade genast ja och hon sa att hon skulle göra den samma dag. Sedan tittade vi lite på böckerna och Irina valde ut ett par, Libor sa att han slutat läsa. Vi människor var hela tiden lite stela och osäkra på hur vi skulle vara och besöket blev ganska kort. Det märktes att de inte ville vara i Renés lägenhet efter hans död.

Några timmar efter att de hade gått kom bilden på munkorgen och Irina skrev att vi kunde hämta den hos dem när vi ville.

Egentligen vet jag inte om det här verkligen går att kalla rekonstruktion av tiden i Brno förra året eller om det snarare för till en förskjutning av förloppen eller kanske – delvis – en förfalskning. Nå, det må vara hur det vill med det. Nu fortsätter jag. För den här dagen har jag hittat några få bilder som jag vill använda, det var ingen ”fotograferingsdag” eller så har jag kastat ut en del. Den första bilden föreställer några av Renés böcker som vi ville ge bort till hans vänner och till några av mina. Ingen av oss kan ju läsa tjeckiska fast vi behöll ändå ett par var.

I raden här står några böcker av Škvorecký, Hrabal och Klíma. Det fanns inga bokhyllor i lägenheten och de flesta av böckerna stod uppradade på fönsterbänkarna eller låg utspridda på små bord. Vännerna kom upp och tittade, de flesta rörde sig lite skyggt och tittade lite hastigt men några tog i alla fall med sig en eller ett par böcker.

Sedan vet jag inte vad vi gjorde, kanske gick vi till någon bank för att reda ut det ena och det andra. Någon gång tog Rudolf, Miki och jag en promenad genom stan och hamnade till sist på ett kafé någonstans vid Masarykova i den nedre änden ganska nära stationen.

Genom fönstret tittade vi ut på en vacker innergård. Miki fick vatten. Vad vi pratade om minns jag inte, fast det hade säkert med vårt dåvarande nu att göra.

Jag letar mig vidare genom dagarna i Brno förra året. Minnesbilderna är ömsom övertydliga ömsom suddiga. Renés lägenhet minns jag förstås väl för alla timmarna som jag vistades där. Alla saker och papper vi gick igenom, alla frukostarna vi åt där, nätterna vi sov där.

Det är så underligt att tänka sig att nu någon/några helt främmande bor där. Eller kanske inte. Helt säkert kommer jag aldrig mer sätta min fot där.

När jag nyss ”bläddrade” i mobilen hittade jag några bilder från kvällen. Jag tror att jag skulle kunna hitta till restaurangen med baren ovanför, men jag minns inget namn. Gatan vet jag nog hur den löper och kanske skulle jag kunna hitta den på en stadsplan, men jag försöker. I alla fall gick vi tillsammans med några av Renés vänner upp från restaurangen till nästa våning. Vacker byggnad verkar det som. Tänker plötsligt på Bosnien.

Och så gick vi upp på takterrassen. Jag anar Federico och Rudolf i dunklet.

Rekonstruktionen av förra årets händelser i Brno blir allt skakigare. Jag ser på de datumförsedda bilderna i mobilen att vi var en del på olika barer och ölställen. Det var söndag så vi gjorde nog inte så mycket annat än gick igenom Renés olika papper – sjukhuspappren fick vi ta i omgångar för de var svåra – vandrade omkring på stan, träffade olika vänner till René, åt och drack och satt på barer. Jag väljer att visa några bilder med Miki-fokus. Den första suddig. De andra två ganska tydliga.

Härom dagen tog Miki och jag en långpromenad med Vesna i det härliga nästan-försommarvädret (18-19°) till och i Savica Šanci, ett område med småsjöar, öar, fåglar, sköldpaddor och industriruiner vid den norra sidan av Sava ungefär mittemot Hrelić på andra sidan floden. Det här är den ena utkanten av mitt nuvarande revir. Längre bort har jag inte varit sedan början av hösten. Innan vi kom ”grälade” vi människor lite om vilken väg vi skulle ta. Jag ville ta min vanliga ”rakt” ner till floden och sedan längs nasip. Vesna sa att det var en omväg, att hon visste en kortare. Jag gav med mig, mest för att jag var nyfiken på denna andra väg. Det visade sig snart att Vesna inte var helt säker på den och vi letade efter riktmärken att följa – ett kraftverkstorn och en minaret. Det blev lite krokigt men så småningom, efter en del frågande, verkade vi vara på rätt väg. Vi gick förbi ruckel, bilvrak och nedlagda fabriker, mörka utrymmen bakom ruinväggar. Spännande men inte helt behagligt. Jag sa något om att jag inte skulle vilja gå här ensamma. Vesna höll med. Så småningom kom vi igenom en by med många skällande hundar och sedan en till och atmosfären kändes tryggare. En äldre man pekade ut ett ställe där vi kunde krypa under ett stort rör för att komma in i vildmarken eller industriruinparken (svårt att hitta en passande benämning).

Så var vi inne i området och började följa en stig mellan två sjöar. Miki tyckte att vattnet var som det skulle och drack lite här och där. Och så gick längs vattnen lite hit och dit från ö till ö.

Ett tag följde vi den gamla järnvägen (som jag har på min profilbild – Londi och jag går där) och Miki hoppade från syll till syll för att slippa det hårda grova gruset. Men efter en stund var vi nere på stigarna igen och vi gick över många små broar.

Tre och en halv timme var vi ute och vi gick egentligen oavbrutet, så på slutet av hemvägen fällde Miki in benen under sig i skuggan ett par gånger. Varje gång vilade han bara en knapp halvminut. Det är sådant han lärt sig under sitt vilda liv som ensamhund.