Kategori: Berättelser ur livet

I stället för att vara monotoni så är våra morgonrundor ”tema med variationer”, även om vi oftast går samma väg. Härom morgonen såg vi en igelkott i hörnet mot nunnornas trädgård och vi vet aldrig vilka hundar vi kommer att träffa, även om det ofta är samma. Idag var det gymnastik i parken när vi kom förbi och det var många fler deltagare än senast vi såg dem, fast avstånd håller de ändå.

Forsythiabuskarna blommar nu allt tätare och gulare och de lyser starkt och klart genom hela parken.

Och Miki har fått en ny vän, en tant (ja, hon kallar sig själv ”teta”) som går runt med två stora påsar med mat åt katter och hundar. Hon är en stor djurvän och hon har upptäckt Miki och tycker särskilt mycket om honom. Numera har hon alltid en kam med sig så att hon kan kamma honom medan han äter av det hon bjuder på. Han har ju så mycket ull och han ”behöver lätta på håret”, säger hon. Miki tycker att det går bra en stund för han gillar henne men han visar tydligt men vänligt när han tycker det räcker. Och hon förstår honom.

Efter de senaste veckornas resa tillbaka till tiden i Brno förra året är jag tillbaka i nuet. Och vi har vårdagar. Barernas uteplatser är öppna igen efter att man lättat på restriktionerna. Jag vet inte om det är bra eller dåligt – antagligen både och. Men jag väntar med sådant och bär fortfarande mask även utomhus (fast det bara är masktvång inomhus), precis som ganska många andra här i mitt eller vårt hörn av Sigečica. Siffrorna är mycket bättre än under vintern, men om framtiden vet man ju aldrig något.

Miki och jag lever vårt ganska ensliga liv, men vi är mycket ute och träffar då och då både hundar och människor. Och Miki får ju nosa fritt.

Plommonträden i ”parken” bakom ”Patriotens hus” blommar ymnigt och det vita lyser mot den himlablå himlen. Och vid Pašmanska som vi går längs nästan varje förmiddag med ansiktena i solens riktning finns en liten trädgård med ett träd med ljusrosa blommor, kanske ett körsbärsträd.

Om en stund ska vi ta en rakija i parken vid Vukovarska med Vesna.

Nej, den här dagen finns inte i år, men förra året var den en helt egen dag. Den 29 februari 2020.

Jag hittar ingen bild från vårt andra – eller tredje? – besök i krematoriet, men jag vet att det måste ha skett några dagar före den tjugonionde. Vi (Alex, Rudolf och jag) var där för att hämta urnan. Och vi fick ganska lätt ut den, men när vi försökte få veta något om en minneslund blev det stopp. Ingen talade något annat än tjeckiska och min övertydliga och långsamma kroatiska hjälpte lika lite som engelska. Efter ett tag verkade det som om det fanns en sådan men att det skulle ta ”lång tid” innan vi fick tillträde dit. Så kom en yngre man in, antagligen också för att hämta en urna, och jag tyckte han såg ut att tala engelska och det gjorde han också. Han ställde vår fråga och översatte svaret. Om två veckor eller tre kunde vi få komma till minneslunden och genomföra vår ceremoni. Vi tittade på varandra och bestämde oss för att göra på något ”annat sätt” och så gick vi ner från höjden till spårvagnshållplatsen och åkte hem med urnan och ställde den på golvet i skafferiet. Någon dag senare hade vi ”bestämt oss” för hur vi skulle göra. Det var ingen eller alla som föreslog det. Det skulle ske på kvällen i mörkret den 29. Den kvällen gick Rudolf, Alex, Miki och jag genom stan bort mot Svitava, den lilla floden som flyter förbi Renés barndomshem.

Vi kom till bron som för över floden, men vi tyckte att det var för ljust och för mycket bilar, så efter att ha korsat bron gick vi utmed flodens andra strand förbi huset och fram till nästa bro. Där var det mörkare. Vi gick ut till mitten och Rudolf skar upp urnans lock och Alexandra spred askan över vattnet. Det glittrade länge.

Kvällen den 28 februari var nog den bästa under hela vår tid i Brno förra året. Den blev något annat än sorg, begravning och ändlösa, slitsamma byråkratiska sysslor. Irina och Libor hade bjudit hem oss till sig och vi gick in till centrum, till Alfa-passagen, där de har sin lilla lägenhet. När vi kom in började Miki först visa sig stöddig mot Cyril, men nu var Cyril på hemmaplan, så det kom att gå enligt hans ”regler”. Vi satte oss tätt intill varandra i det lilla köket som ändå verkade vara det största rummet. Irina hade dukat upp rader av små matbitar, men viktigast var drycken eller dryckerna. Och Irina sa att vi på ryskt vis måste dricka upp allt. När jag tittade på flaskorna undrade jag om det var möjligt, men så tänkte jag: det blir som det blir. Och kvällen rullade fram in i natten. Vi pratade, skrattade och var allvarliga och så åt vi och vi drack mycket. Jag minns inget av vad vi sa men jag vet att Irina visade lite bilder på Cyril, på René och på sonen i Moskva. Libor skrattade mycket åt sin engelska som inte ville lyda honom, men egentligen gjorde det inget. Det var bara uppiggande och Irina sa att hon aldrig talat engelska förr, men att hon förstod. Ruset steg och hundarna rusade vilda omkring och lekte ”på en femöring”, hoppade rakt upp och svängde skickligt i luften. De enda bilder jag tog var på dem, men alla blev suddiga.

Det blev kanske verkligen så att vi drack upp allt, omöjligt att minnas och hemåt gick vi sedan i sicksack – jag tror det var mycket sent, fast egentligen vet jag inte. Bakom oss hade vi den rätta sortens ”dödsfest” och jag tror att René hade godkänt den.

Även denna dag – förra året i Brno – försöker jag rekonstruera med hjälp av mobilens bilder. Namnet på parken ett litet stycke nedanför Čápkova har jag glömt, men jag vet att Rudolf, Miki och jag var där med Šárka och hennes lille son Mareček och lekte lite. Det var rätt kallt och efter ett tag gick vi nerför en gata i riktning mot centrum. Vi stannade upp vid ett kafé/ölställe och Šárka sa att René ibland hade druckit kaffe med henne där under den sista tiden (ja, inte den allra sista), fast antagligen inte inne i lekrummet. Dit gick vi nu. Vi beställde öl och någon lämplig hälsosam dryck åt Mareček.

Snart var Mareček nere på golvet bland leksakerna och han hittade också några barn att leka med. Šárka skrattade och sa lite halvt på skämt: ”Snart behöver han mig inte mer. Han klarar sig själv.” Och så pratade vi lite om René och sedan om saker som vi hade framför oss att göra. Och så drack vi öl.

Efter en stund dök Alex upp och så småningom blev eftermiddagen till kväll.

Av en suddig bild i mobilen förstår jag att vi avslutade kvällen i vinbaren på Čápkova.