Kategori: Berättelser ur livet

Förra året denna dag skrev jag ingenting för jag kunde inte: av skräck och av praktiska skäl. Den 22 mars förra året väcktes jag tidigt av ett kraftigt oerhört skrämmande mullrande långt långt under mig, väggarna skakade och jag tyckte att taket var på väg in. När jag kom upp ur sängen verkade världen luta, jag såg saker på golven som ramlat ner från hyllorna, en del krossade, en del oskadda. Miki sprang i cirklar och jag vet inte vad jag gjorde sedan. En sekvens av tiden är borta. Sedan klädde jag hastigt på mig, packade ryggsäcken med lite hundmat, ett äpple, en liten flaska vatten, min dator, någon medicin. Just när jag var färdig eller kanske lite innan började golven gunga igen och puts rasade ner från väggarna. Jag stelnade till men sedan samlade jag mig och tog på mig ytterkläderna, ordentligt med ytterkläder för ute föll snön. Dagen innan hade det varit 20 grader. Och så nerför trapporna. De smala trapphuset var fullt med människor – huset har nio våningar. Gamla hasade ner stödjande sig på käppar och kryckor, barn skrek, Miki slet i kopplet. Vi kom ut. På ett eller annat sätt – vet inte längre hur – fick jag veta att vi skulle hålla oss ute till klockan tre – klockan var ungefär sju när jag kom ut – samtidigt skulle vi hålla avstånd på grund av covid, ja, helst skulle vi vara inne samtidigt som vi var ute. Ett tag stod vi stilla ute på en gräsmatta, men sedan började jag frysa och vi rände runt kvarter efter kvarter. Jag letade efter låga hus att gå runt och öppna platser. Många satt i parkerade bilar så långt från husen som möjligt, andra gav sig av i bilar ut på landet och Vukovarska var fullproppad med bilar. Bort från staden. Vi gick runt och runt och luften var luktade avgaser. Jag skickade lite meddelanden hit och dit och jag tror att Vesna skrev att hon gått in igen någon gång vid nio och då tänkte jag att nej, nu räcker det och så gick vi också hemåt och in. När jag öppnade ryggsäcken såg jag att jag inte stängt vattenflaskan ordentligt och när jag öppnade datorn så såg jag att vattnet kommit in i den och att bilden var flammig och ostadig. Jag la den på tork över en kudde och fick senare goda råd av Toma och av Rudolf om hur jag skulle göra – ja, det blev fyra dagars torkning i A-position nära elementet. Inte i huvudet fladdrade min världsbild. Ena stunden var jag praktisk andra stunden galen. Detta var ju det tredje eller fjärde slaget på kort tid: Renés plötsliga död, covid med kanske förbud för mig att gå ut (det blev inte så men så var det i Serbien för min åldersgrupp) – hur gör man med en hund om man inte får gå ut??? – och så nu detta. Jag hade trott eller varit säker på att taket var på väg ner mot mig, att vi skulle klämmas ihjäl.

Idag visade man bilder på tv på årsdagen av denna den största jordbävningen i Zagreb på hundra år. Jag tog en suddig bild.

Och efter jordbävningen förlorade jag undan för undan vett och sans. Andra saker hände också. Nu mår jag bättre och ibland tror jag att jag är nästan normal.

I december kom en ännu starkare jordbävning i Banija inte så långt söder om Zagreb. Människorna i Petrinja, Glina, Sisak och byarna drabbades fruktansvärt hårt, några dog och många bor ännu i containrar. Här gungade det också. Jag minns att jag höll på att tappa balansen när jag kom ut från badrummet. Golvet i hallen lutade plötsligt och putsen föll här och där.

Här i kvarteret finns en liten kinesisk restaurang. Om kvällarna går vi, Miki och jag, ofta utmed bambuhäcken som omger restaurangen och den lilla trädgården. Ibland när vi går där hänger månen i mörkret ovanför häckens bladverk.

Vissa dagar tror jag att Miki och jag befinner oss i de största och vackraste händelsernas centrum. Se här vilken lycklig morgon vi bjöds på! Vi gick sakta längs Brijunska och kom fram till huset där Mikis lilla bruna prinsessa bor. Hon kom fram till stängslet och de hälsade nosande på varandra och pratade lite och den lilla bruna stack ut framtassarna under stängslet.

I parken gick vi ett långt varv, ja, vi gick lite krokigt och kors och tvärs; det är det som är ett ”långt varv”. Bredvid oss lyste forsythiorna gulare än man kan föreställa sig, om man inte nyss sett dem.

Och ovanför oss var rymden full av rosa blommor som jag inte vet namnet på, men det gör säkert ni. Och vita molnkuddar lekte trädkronor.

Medan jag sitter med mina översättningar så sysslar Miki med sitt. Han kan vila i mycket fantasifulla ställningar och han vet att världen ofta gör sig bäst uppochner. Han är min läromästare.

Så, nu har jag raderat allt det jag nyss skrev om vad som händer i mediavärlden, denna värld med ränder i larvigt och grymt. Det är ett mönster jag vill glömma, för nej, jag känner mig inte förpliktigad att älta den. Livet är svårt nog ändå, också när det är lite lättare. Jag tänker visa bilder från en lite kylig men vacker vårdag, den dag som nu går mot sitt slut. Ja, och så tänker jag säga något om vad jag gör eller tänker. Nyss for barnvisan ”Gåsa gåsa klinga” genom mitt huvud eller rättare sagt raden ”där gror löken”. Annars översätter jag Else Lasker-Schülers dikter och är nu en bit förbi hundra. Jag förstår inte hur det har gått till. Kanske är det för att Eva läser dem. Jag översätter också ”Der Schimmelreiter” och är ibland långt ute på vallarna med Nordsjöns vågor skummande omkring mig. Jag vet hur det luktar. Och så finns mina kommande recensioner eller rättare sagt så finns de inte, inte ännu. ”Armenien berättar” för mig över höga berg och djupa klyftor och färgen är granatäpplets och modus är ofta våld – nej, så kan man inte säga, men nu gjorde jag det. Mest bråttom är det med Merete Mazzarellas senaste – ännu inte utkomna – bok. Jag läser den med ett slags långsam snabbhet och jag tycker att jag känner igen mig, kanske mera i det jag tänker än i det som står där.

Men viktigast på dagarna är mina kvartersvandringar med min Miki Manojlović, den serbiske skådespelaren i hundgestalt. Čupavac. Krulltott.

Och himlens färg har också betytt mycket för den här dagen eller för mig den här dagen. Blåare går inte. Forsythian förtydligar det genom sin prunkande gulhet.

Plommonträdets vita blommor trängs nu ännu tätare än när jag sist sa att de tätnat. Till himlen.

Jag har än en gång försökt fotografera den där katten vi så ofta går förbi där den ligger under trollhasseln (om det är en trollhassel) bland alla primulorna. Men det gick inte så bra – ögonen försvann in i det vita ansiktet, fast fin är den ändå. Mikis ”kamtant” brukar förresten mata den.

Ja, och jag väljer cirkelformen och slutar hos min krullvän och säger ”Där sitta snälla barn och leka med gulläpplen. Där sitter du och där sitter jag.”