Förra året denna dag skrev jag ingenting för jag kunde inte: av skräck och av praktiska skäl. Den 22 mars förra året väcktes jag tidigt av ett kraftigt oerhört skrämmande mullrande långt långt under mig, väggarna skakade och jag tyckte att taket var på väg in. När jag kom upp ur sängen verkade världen luta, jag såg saker på golven som ramlat ner från hyllorna, en del krossade, en del oskadda. Miki sprang i cirklar och jag vet inte vad jag gjorde sedan. En sekvens av tiden är borta. Sedan klädde jag hastigt på mig, packade ryggsäcken med lite hundmat, ett äpple, en liten flaska vatten, min dator, någon medicin. Just när jag var färdig eller kanske lite innan började golven gunga igen och puts rasade ner från väggarna. Jag stelnade till men sedan samlade jag mig och tog på mig ytterkläderna, ordentligt med ytterkläder för ute föll snön. Dagen innan hade det varit 20 grader. Och så nerför trapporna. De smala trapphuset var fullt med människor – huset har nio våningar. Gamla hasade ner stödjande sig på käppar och kryckor, barn skrek, Miki slet i kopplet. Vi kom ut. På ett eller annat sätt – vet inte längre hur – fick jag veta att vi skulle hålla oss ute till klockan tre – klockan var ungefär sju när jag kom ut – samtidigt skulle vi hålla avstånd på grund av covid, ja, helst skulle vi vara inne samtidigt som vi var ute. Ett tag stod vi stilla ute på en gräsmatta, men sedan började jag frysa och vi rände runt kvarter efter kvarter. Jag letade efter låga hus att gå runt och öppna platser. Många satt i parkerade bilar så långt från husen som möjligt, andra gav sig av i bilar ut på landet och Vukovarska var fullproppad med bilar. Bort från staden. Vi gick runt och runt och luften var luktade avgaser. Jag skickade lite meddelanden hit och dit och jag tror att Vesna skrev att hon gått in igen någon gång vid nio och då tänkte jag att nej, nu räcker det och så gick vi också hemåt och in. När jag öppnade ryggsäcken såg jag att jag inte stängt vattenflaskan ordentligt och när jag öppnade datorn så såg jag att vattnet kommit in i den och att bilden var flammig och ostadig. Jag la den på tork över en kudde och fick senare goda råd av Toma och av Rudolf om hur jag skulle göra – ja, det blev fyra dagars torkning i A-position nära elementet. Inte i huvudet fladdrade min världsbild. Ena stunden var jag praktisk andra stunden galen. Detta var ju det tredje eller fjärde slaget på kort tid: Renés plötsliga död, covid med kanske förbud för mig att gå ut (det blev inte så men så var det i Serbien för min åldersgrupp) – hur gör man med en hund om man inte får gå ut??? – och så nu detta. Jag hade trott eller varit säker på att taket var på väg ner mot mig, att vi skulle klämmas ihjäl.
Idag visade man bilder på tv på årsdagen av denna den största jordbävningen i Zagreb på hundra år. Jag tog en suddig bild.
Och efter jordbävningen förlorade jag undan för undan vett och sans. Andra saker hände också. Nu mår jag bättre och ibland tror jag att jag är nästan normal.
I december kom en ännu starkare jordbävning i Banija inte så långt söder om Zagreb. Människorna i Petrinja, Glina, Sisak och byarna drabbades fruktansvärt hårt, några dog och många bor ännu i containrar. Här gungade det också. Jag minns att jag höll på att tappa balansen när jag kom ut från badrummet. Golvet i hallen lutade plötsligt och putsen föll här och där.
