Kategori: Berättelser ur livet

Nej, det händer ingenting som man kan kalla händelser och det är bra. Händelser är alldeles för nära besläktade med olyckor. Fast våren händer och jag tittar in i den underbart vildvuxna trädgården på hörnet mellan Olibska och Rapska.

Vi går längs Pašmanska förbi skällande vakthundar – tack och lov ingen av dem i kedja – till vår gräsplätt som ”alltid” har sol. Miki halvblundar mot solen där han sitter i gräset bland tusenskönor och maskrosor.

Och vi går förbi trädgården ”Mali raj” och träffar ”teta Katarina”, som inte har kammen med sig idag, men det gör ingenting för hon har ju lärt upp mig nu.

Idag är det som om vi just återvänt från en resa till en nordlig trakt, Semgallen eller Masuren kanske. Igår gick vi under snötäckta grenverk och marken var vit och hemlighetsfull, så hemlighetsfull att Miki gång på gång var tvungen att borra hål i det vita med lädernosen sin. Nu är vi i våren igen och grässtråna står höga och solbelysta vid Murterska och Miki biter lite i dem.

Strax innan vi kom dit gick vi förbi den där vackra trädgården som jag kallar ”mali raj”, när jag pratar med ägaren över stängslet. Där höll tulpanerna på att resa sig igen och snön fanns bara kvar som krympande fläckar.

Och går vi förbi här i eftermiddag, så kommer allt att vara som före den underliga gårdagen, denna grop i vägen mot sommaren.

Vi går ut i den vita morgonen och Miki sticker nosen djupt ner i snön. Var är marken? Igår hade vi 17 grader och för några dagar sedan 26. Vädergudarna leker visst med oss. När vi kommer till parken ser den ut som en uppenbarelse från den andra sidan – höga ljusmörka valv.

Den vanliga vägen känns ovanlig och Miki – compagno di strada, compagno di tutto e di niente – min Miki, han nosar och spanar in i den nya världen. Är vi här?

Och de blommande träden har dolt sina färger och varje blomma bär en vitullig mössa. Nej, det är inte vinter, det leker vinter.

Våren gör allting mildare och lättare. Miki och jag går i våra kvarter i solsken och molnskugga och jag tror faktiskt att jag inte längtar någonstans, inte särskilt starkt i alla fall och masken bär jag numera utan att tänka på den. Och att jag bara träffar vänner någon gång i månaden går också, jag vet ju att de finns där. Fast tänker jag efter lite så är det ju sant att jag skulle vilja bli vaccinerad – också för att kunna våga mig på att åka spårvagn och tåg till Vrapće och psykiatern där. Men ja, det går ändå för solens och värmens skull och för Miki, min lille čupavac eller krulltott, som bär så mycket glädje inom sig.

Och nu när vi inte kommer till de stora magnoliorna nedanför Tomislav-statyn vid Glavni kolodvor, så har vi ju denna blomsterprakt också här, även om träden inte är lika stora och blommorna lika överdådigt många.

Tvätten hänger så nästan sommaraktigt mellan husen vid Brijunska. Tänk om det skulle finns någon lägenhet ledig där? Jag tror också Miki skulle tycka om att bo i den grönskan.

Han sitter eller ligger ju gärna i gräset och nu blommar tusenskönor och maskrosor i mängder.

Och vid huset på hörnan mot Kornatska är prakten stor, men jag minns inte längre vad buskarna heter. Fast det behövs nog inte…

Denna dag har varit en härlig dag av solsken och värme. På förmiddagen träffade Miki och jag hans ”teta Katarina”, som som vanligt kammade honom och bjöd på något gott att äta. Katarina inpräntade på nytt hur viktigt det är med daglig ”češljanje” (kamning) och jag lovade att jag skulle följa hennes råd, fast jag borstar men det ska väl också räknas. Miki var så glad för i tre dagar hade han väntat på att få träffa henne och varje gång vi kom förbi hörnet där vi brukar ses hade han satt sig ner föra att vänta.

Eftermiddagen var också lyckad. Gabi kom på cykel från Trešnjevka och vi tre gick tillsammans de små gatorna ner mot džamija (moskén) och vidare bakom. Vi kom till ett ganska stort koloniträdgårdsområde och jag tittade in över stängslet på gummorna och gubbarna som hackade och släpade. Jag sa till Gabi att jag kanske skulle försöka köpa mig en plätt där.

Det skulle vara fint att ha en liten bit mark där jag skulle kunna ställa ett bord och några stolar från Hrelić för där finns ju allt. Och kanske skulle jag kunna be någon händig vän att mot betalning bygga ett litet skjul eller liknande och så kunde jag – utan överdrifter – odla lite sallad och lök och vitlök kanske. Fast innan jag ger mig in på sådant vill jag vara vaccinerad och det kan ju dröja ett tag. Men jag är ju lugnare nu efter alla katastrofer och medicinerna håller en viss ordning på mig, så jag kan vänta. Jag blir allt bättre på att vänta. Gabi och jag hade inte setts på nästan två månader och det är ju egentligen bara henne och Vesna jag träffar nu förutom Mikis ”kamtant” och min grönsaksman. Allt går men det skulle vara bra med lite egen mark ifall nya farsoter skulle komma…