Nej, det händer ingenting som man kan kalla händelser och det är bra. Händelser är alldeles för nära besläktade med olyckor. Fast våren händer och jag tittar in i den underbart vildvuxna trädgården på hörnet mellan Olibska och Rapska.
Vi går längs Pašmanska förbi skällande vakthundar – tack och lov ingen av dem i kedja – till vår gräsplätt som ”alltid” har sol. Miki halvblundar mot solen där han sitter i gräset bland tusenskönor och maskrosor.
Och vi går förbi trädgården ”Mali raj” och träffar ”teta Katarina”, som inte har kammen med sig idag, men det gör ingenting för hon har ju lärt upp mig nu.
