Kategori: Berättelser ur livet

Vår tillvaro nu präglas av ”južina”, den varma sydvinden och dagen har varit härlig och solig och egentligen är den det ännu. På morgonen stannade vi ganska länge på vår speciella ”solplätt”, där det alltid är varmast och bäst. Miki la sig i gräset och jag tror att han solade och jag lutade mig mot en trädstam, drog ner masken och vände ansiktet mot solen.

Jag tänkte på ett mycket passivt och ”tanklöst” sätt något om att vi har allt. Vart vill vi? Var är det bättre än på den här gräsplätten i solen med den ljumma vinden strykande över oss? Miki log för sig själv eller mot mig.

Senare, ingen vill veta när, gick vi längs den vackra trädgården, runt hörnan med ”Katthuset” och in på Čiovska och sakta längs staketet till det lilla gröna, numera obebodda, huset.

Efter det gick vi till parken – eller kanske var det före? – och bort till nunnornas stängsel för att se om vår lilla katt var där, och det var den. Övermodigt kröp den ut genom hålet och tog några skutt framför Miki. Jag höll hårt i kopplet för han är en ”lovac”, en jägare, så man vet aldrig. Katten slank in till sig och resten av mötet fick ske från varsin sida av gränsen. Katten kisade mot solen och Miki tryckte nosen genom en springa.

Tidigt på eftermiddagen hade vi en träff i parken med Vesna. Detta är något så ovanligt att det absolut måste nämnas. Vi hade nog inte setts sedan strax före jul. I handväskan hade jag en liten flaska ”domaća rakija” av ”loza” (druvor) och ett glas, Vesna hade sitt glas med sig. Vi satte oss vid ett av parkens många bord och jag hällde upp. Vi skålade och Miki fick en gotta. Sedan satt vi där i solvärmen och pratade och skrattade åt hur vanligt det verkade fastän det var så ovanligt.

Så här spännande är tillvaron: Under morgonrundan i parken gick Miki och jag fram till nunnornas stängsel och trängde oss förbi rishögen där i hörnet. Miki lät mig förstå att det fanns något intressant på andra sidan. Vi kikade in – jag från min höjd och Miki från sin – och där satt en liten svart katt.

Den gick med ett visst övermod fram till stängslet och kröp hastigt igenom ett hål i nätet och så var den på vår sida. Den tog ett litet skutt och jag såg att den skiftade i brunt på sidan och att svansen var väldigt kort, kanske avbiten. Kopplet spändes hårt, så det var inte läge för någon bild, och så var katten tillbaka på sin sida igen. Miki försökte pressa sig genom det smala hålet men det gick inte. Han lät höra ett kort klagande rop, men lugnade sig snabbt igen och trängde sig fram till ett ställe där han hade bättre utsikt.

De två djuren spände ögonen i varandra och blickutbytet pågick i en evighet av den typ av tideräkning som passar till sådant här.

Och jag iakttog från mitt människohåll denna intensiva scen ur jordelivet.

Det blötsnöar ”för alltid” och himlen är en tjock grå smet, marken blato-hal och slirig. Envist går vi ut ändå för vi måste eller halvmåste. Nyss – eller kanske inte så nyss – gick vi vår runda i parken. Miki kläddes snabbt i elegant ”salepepe” och vi släppte bollandet och smög oss fram till stängslet till nunnornas trädgård.

Något spännande som jag inte kunde upptäcka verkade hända vid nunnornas skjul. En råtta? En katt? Men nätet är ogenomträngligt även för Miki som är hård som en stålborste när han visar den sidan. Fast kanske skulle han kunna gräva sig en gång under om han fick, men han fick inte.

Vi smög en stund utmed stängslet och jag var sex år igen, en av mina vanligaste åldrar, tror jag. Ingen människa, ingen hund i närheten. Bara Miki och jag i detta hörn av parken, av världen.

Jag vill tala om ett fenomen här som är särskilt märkbart vid denna årstid. Blato är ingen vanlig lera eller ens gegga. Det är något större och mer påträngande, det är en substans, men också en händelse och ett tillstånd, ja, kanske en värld. Eftersom jag lever med Miki som är hund och inte nöjer sig med trottoarer och gångvägar, så hamnar jag ofta mitt i hjärtat av blato:

Mina stövlar – ja, jag använder mest grova fodrade gummistövlar vid den här tiden på året och under den här epoken i historien, då jag aldrig snuddar vid det mer urbana, allt som händer mig händer i detta hörn av Sigečica eller möjligen neråt floden – mina stövlar är alltid tunga av blato. Och denna lertyp är mycket speciell och den går inte att tvätta av om man inte vill ge sig in på något riktigt krävande och egentligen meningslöst för nästa gång man går ut tränger blato tillbaka in i räfflorna i sulorna och högt upp på skaften. Blato släpper ibland taget för att den torkar och oftast händer detta på ställen där det inte får hända: i trapporna, på trappavsatsen, i hissen (om jag vågar ta den nu när den senaste jordbävningen är ganska nära i tiden) och inne hallen, fast där är det väl ok, för där kan jag lätt ta hand om den. Den är mycket seg och hållfast och ibland undrar jag om man inte skulle kunna göra krukor eller skulpturer av den, fast det överlåter jag åt andra.

Om ni tror att jag överdriver så kan jag säga att Slavenka Drakulić har ägnat ett helt kapitel i ”Café Europa” åt just blato. Och hon låter dess herravälde sträcka sig över alla årstider och över hela Balkan och även bortom. Se här två citat:

”Den trängde upp genom asfalten, genom hål och sprickor – brunaktig, slipprig, precis som skit. Jag försökte se mig för och hoppade över vattenpölarna, men leran gick inte att undvika. Den fastnade under skorna, stänkte upp längs benen.”

”Leran försvinner aldrig från våra gator. Men varför finns den överallt? Mellan spårvagnsskenorna i Prag, i rännstenarna och framvällande ur kloakerna i Zagreb, i centrala Sofia, i Bratislava. Den finns alltid där under våra fötter. Då det har slutat regna torkar leran och lägger sig som ett gult dammlager på trottoarer, fönsterbräden, byggnader och bilar. Man vet att den finns där, bidar sin tid under den hoplappade asfalten och runt gatstenarna, bara väntar på en chans att få översvämma staden. Man går aldrig säker. När leran tränger fram drar man in den i huset, uppför trappan, in i hissen och ända in på mattan i vardagsrummet.”

Och tittar jag ut genom mitt sovrumsfönster så ser jag ett fält av blato. Det är därför jag bor här.

Men det finns ett mirakel: på Mikis tassar fastnar inget av geggan. De verkar skapta för ett liv på de slavonska blato-fälten.

PS Det sägs att namnet på Ungerns största sjö egentligen etymologiskt hänger samman med ordet ”blato”. (Jag säger detta med låg röst.)

Igår träffade Miki och jag Gabi för första gången på veckor, ja, egentligen var det första gången på veckor som vi träffade NÅGON som vi hade stämt möte med. Allt annat har varit tillfälligheter och egentligen lever vi ensamma. Fast är man två så går det kanske inte att säga ”ensam” – även om den ena är hund. Ändå blir det förstås något särskilt att träffa någon man känner väl och prata i flera timmar. Och vi hade solen med oss. Utan att ha något bestämt mål gick vi lite hit och dit men hela tiden – om än på ett vagt sätt – i riktning mot floden. Sava, vår flod.

När vi kom till Most Mladosti gick vi längs nasip och nedanför närmare floden bort mot Savica Šanci. Nej, vi kom inte ända till den lilla ”vildmarken” där. Vi gick för att gå, för att prata och nosa och för att vara i solen. Vi gick igenom lite av det som hänt, fastän det mesta egentligen inte hänt, sedan vi sågs sist över en nyårsrakija i parken. Och lite om planer, fast jag har nog inga som går att kalla för det, men Gabi tänker försöka åka till Ungern och hälsa på sina föräldrar i slutet av februari när examensperioden är över och innan nästa termin börjar. Fast hon vet inte om det är möjligt. Inga tåg eller bussar går över gränsen eller fram till den. Men kanske finns det något annat sätt.

Vi tittade ut över floden och jag tänkte att jag vill dit oftare och att även om vägen ner är lite trist, så borde Miki och jag kunna gå dit på egen hand, när solen visar sig lite oftare igen.