Kategori: Berättelser ur livet

Än lever vi i våren och južina – sydvinden – blåser mjukt. Vi är mest ute och jag hinner egentligen inget annat. Inte Miki heller.

Alla planer vittrar till ett vagt ”sedan, någon annan dag”. Inget händer under dagen, allt är bara ett slags ”vara” eller ”gå”. Men på natten händer desto mer, drömmarna för mig till de mest överraskande platser och tillstånd. Igår natt drömde jag att jag var på ”Nationalmuseum” omväxlande med ”Louvren”, fast de fanns där mest som namn som ekade genom tunnlar. Jag gick in i tavlor, den ena efter den andra. Särskilt minns jag Rubens’ ”Bortrövandet av Leukippos döttrar”. När jag kom in i bilden förvandlades allt till marmor och jag slingrade mig längs hala marmorkroppar i en skimrande halvdager. ”Så här går det till på ett tavelgalleri”, viskade en hes röst underifrån.

Sedan några dagar har vi ett slags vår här. ”Južina” – sydvinden – blåser och det blir ibland 13-14 grader. Jag samlar kraft och försöker med värmens och solens hjälp leta mig ut ur mitt ide. Miki och jag går ju alltid ut fyra-fem gånger om dagen, men nu är det plötsligt ganska lustfyllt. Och idag stod vi länge hos min grönsaksman och han förklarade bland annat skillnaden mellan kinesisk vitlök och domaći češnjak. Och jag berättade att jag numera följer hans recept på hur man börjar dagen: en sked olivolja, en klyfta citron och en sked honung. Vi skrattade lite åt det och gladde oss åt dagens värme.

Nu sover Miki på mattan och jag sitter vid mitt bord och översätter och tänker. Tankarna rör sig så underligt i dessa tider, precis som drömmarna. I ett liv där nästan ingenting händer, där de största händelserna är samtal om vitlök och lite bollkastning i parken, bär tankens och fantasins vägar in i väglösheten som öppnar sig åt vilket håll som helst. Minnena rullar ut som små pärlor, runda runda och utan tråd. Jag hör någon säga ett ord för trettiosju år sedan, jag plockar ett av barndomens blåbär, jag ser in i ögon som jag inte vet längre vem de tillhör eller tillhörde. Jag går genom betesmarkerna i Ingeryd tillsammans med min ena bror – vi hämtar kvigorna för att föra dem till källan på andra sidan vägen. Jag sitter i famnen på en egyptisk sjöman i soluppgången utanför domen i Florens. Jag kryper på knäna och gömmer granar i den trånga våta gången under järnvägen – vilda gransamlartider i Varberg och jag är kanske tio år. Jag går med Londi bland getterna i Casali Scjs och allting är alltid nu.

Plötsligt tänker jag på en bok som skymtade förbi min blick på nätet. Det var namnet men också den stora märkliga fiskfågeln som fångade mig. Zipser Mära och Kasska.

Där fick tanken plötsligt lite riktning och jag kliver ut ur klotet jag rullat i. ”Zipser” – vad är det? Nyfikenheten får mig att leta, nyfikenheten är väl bland det bästa jag har. Jag läser att Zipser är en tysk folkspillra, som ännu för en tid finns kvar i två byar i östra Slovakien Chmeľnica/Hopgarten och Medzev/Metzenseifen. Och kanske lever några enstaka ännu i Rumänien och Ukraina. Deras historia i området sträcker sig tillbaka till 1200-talet, läser jag. Men tillbaka till ”Mära und Kasska”: Det är, så vitt jag förstår, en sagosamling och ordet ”Mära” verkar vara besläktat med ”Märchen”, men vad ”Kasska” kan betyda vågar jag inte gissa. Nu säger jag så här: Jag önskar mig den här boken. Nej, jag behöver inte ha den, men jag tycker om att önska mig den. Det är något särskilt med önskningar som inte är helt ouppfyllbara.

Dagen har varit lättare än de flesta på sista tiden och hela förmiddagen hade vi sol, riktig sol, som värmde och gav ljus. Miki och jag var ute länge, först bollade vi och sedan flanerade vi, tror jag man kan kalla det även om vår värld inte är särskilt urban. Sedan sökte vi upp gräsplätten där solen alltid skiner om molnen inte skymmer. Där gjorde vi ingenting ganska länge eller under en på ett obestämt sätt utsträckt tid.

Om resten av dagen finns inte mycket att berätta utom att jag kommit en bit på min Hoffmann-inledning och Miki rivit ganska länge i mattan. Snart kommer natten och när jag har lagt mig för att läsa, så väntar jag som vanligt på att nattens ljus ska trippa in i min sovkammare och samla sig för skuttet upp på sängen.

Här i Zagreb är det lugnt nu. Efterskalven kommer och går men de är svaga och inget har skadats här – utom sinnesfriden. I de små städerna och byarna runt jordbävningens epicentrum råder förfärande förhållanden, många är hemlösa. Den lilla byn Majske Poljane är nog den värst drabbade platsen med flest dödsoffer och knappast några hus som går att beträda – om det alls går att se att de en gång varit hus.

Vet inte om jag är dum eller klok, men nu gick vi in. Dagens jordbävning var visst 6,3 på Richterskalan med epicentrum i Petrinja och Sisak igen, men till skillnad från igår kändes det otäckt väl här i Zagreb, golvet gungade och de hemska underjordiska ljuden från i våras hördes igen. Alla ut på gatan, de som har bilar kastar sig iväg.

Miki och jag stannade ute i kanske två timmar, men sedan kom kylan och ingen vet ju när eller om det blir mer, så jag tänkte att jag ville värma upp mig. Har packat lite och lagt allt greppberett. Vet inte, laddar mobilen, har för många tröjor på mig….

Skalvet kändes kraftigt i Ljubljana och Duino och också i Belgrad, fast lite mindre, lät det som. Jag talar bara om sådant jag hört direkt från människor som bor där.