Kategori: Berättelser ur livet

Så har det varit en jordbävning (5,2 på Richterskalan) här igen, nu vid Petrinja några mil söder om oss. Men vad klagar jag över, jag vaknade inte ens och Miki sa inget som jag hörde, men mobilen var, när jag öppnade den, full av frågor om allt var som det skulle. Och ute pratade alla om detta enda och på tv visade man hus i Petrinja och Sisak och människor som oroligt gick fram och tillbaka längs gatorna och man pratade om de båda efterskalven och om det kommer fler.

En väldigt trötthet har fallit över mig och jag kan bara blicka bakåt, långt bakåt. Jag gömmer mig bakom decennierna och visar en bild på Alexandra och Rudolf när de var tre och två år…

Plötsligt står jag i en ljusets dag och björkarnas löv skiner av guld, men detta är Londis dödsdag. Fyra år har gått men den här dagen är alltid nu när året vänder. Jag försöker gå genom hennes lidandes stationer under hennes sista dygn i livet. Minnena är så skärande klara. Jag kommer aldrig att kunna berätta någonting för någon, allt detta kan bara vändas inåt.

Jag kommer att gå tills jag ser henne efter döden, i gräset bland klöverblommorna. Och sedan börjar nästa varv.

Idag är vinterdimman tillbaka och sänker ner allt i trötthet. Det är rått och då och då faller ett segt regn. Jag försöker förlänga gårdagens solstrålar in i denna dag. Nej, det går inte, men just därför gör jag det. Se här Miki gående i solvärmen längs muren.

”Patriotens hus” prunkar i sitt kattguld.

Och himlen är en ljusblå dröm.

Det enda jag bryr mig om är världens litenhet, allt det stora kan bort. Igår och idag har vi haft ett tunt blekt solljus som givit rundorna i parken en svag glans, men höjdpunkterna har varit mötena med de två hundflickorna (Bollen och Totten kallar jag dem i hemlighet – de heter antagligen Lola och Luna eller något sådant) som går sina varv klädda i värmande tröjor tillsammans med sin buttert vänlige husse. Miki tycker om dem och särskilt Bollen brukar han hälsa noga på. Igår frågade jag husse om jag fick ta några bilder ”för att de är så söta” och han muttrade något jakande. Och så blev den här lilla bildserien till.

Annars har jag köpt fem kilo mandariner (det var den minsta mängden mannen med den Dubrovnik-registrerade bilen kunde tänka sig att sälja) och hittills har jag inte hittat någon som vill dela dem med mig, så jag äter mandariner. Dessutom köpte jag en flaska ren saft av nar (granatäpple) och den är så där kärvt god som bara den äkta saften kan vara. Nej, inga tillsatser och ingen bild. Inte nu i alla fall.

Det som har hänt idag är att det har snöat. Miki och jag har gått runt i snön och jag har kastat pipbollar och sedan snöbollar och Miki har hämtat dem han tyckte var värda att hämta.

Jag ser att han tycker det är roligt med snön, men också att han ser en risk i den. Han har ju sina erfarenheter från livet på gatan och han plockar gång på gång bort snön som fastnar i krullet på tassar och ben. Han vet saker…