Så har det varit en jordbävning (5,2 på Richterskalan) här igen, nu vid Petrinja några mil söder om oss. Men vad klagar jag över, jag vaknade inte ens och Miki sa inget som jag hörde, men mobilen var, när jag öppnade den, full av frågor om allt var som det skulle. Och ute pratade alla om detta enda och på tv visade man hus i Petrinja och Sisak och människor som oroligt gick fram och tillbaka längs gatorna och man pratade om de båda efterskalven och om det kommer fler.
En väldigt trötthet har fallit över mig och jag kan bara blicka bakåt, långt bakåt. Jag gömmer mig bakom decennierna och visar en bild på Alexandra och Rudolf när de var tre och två år…
