Kategori: Berättelser ur livet

Det enda jag bryr mig om är världens litenhet, allt det stora kan bort. Igår och idag har vi haft ett tunt blekt solljus som givit rundorna i parken en svag glans, men höjdpunkterna har varit mötena med de två hundflickorna (Bollen och Totten kallar jag dem i hemlighet – de heter antagligen Lola och Luna eller något sådant) som går sina varv klädda i värmande tröjor tillsammans med sin buttert vänlige husse. Miki tycker om dem och särskilt Bollen brukar han hälsa noga på. Igår frågade jag husse om jag fick ta några bilder ”för att de är så söta” och han muttrade något jakande. Och så blev den här lilla bildserien till.

Annars har jag köpt fem kilo mandariner (det var den minsta mängden mannen med den Dubrovnik-registrerade bilen kunde tänka sig att sälja) och hittills har jag inte hittat någon som vill dela dem med mig, så jag äter mandariner. Dessutom köpte jag en flaska ren saft av nar (granatäpple) och den är så där kärvt god som bara den äkta saften kan vara. Nej, inga tillsatser och ingen bild. Inte nu i alla fall.

Det som har hänt idag är att det har snöat. Miki och jag har gått runt i snön och jag har kastat pipbollar och sedan snöbollar och Miki har hämtat dem han tyckte var värda att hämta.

Jag ser att han tycker det är roligt med snön, men också att han ser en risk i den. Han har ju sina erfarenheter från livet på gatan och han plockar gång på gång bort snön som fastnar i krullet på tassar och ben. Han vet saker…

Jag vet inte vad jag ska säga. Lev Hrytsyuk är död och jag förstår ingenting. Vi talade med varandra i somras mellan Lviv och Zagreb och han hjälpte mig mycket då jag befann mig i min djupaste kris. Jag var mitt i all min ångest så glad över att vi hade återknutit kontakten efter ett långt – "tillfälligt" – uppehåll. Jag minns nu de många ukrainska dikterna vi översatte tillsammans (här under pausträdet kan ni hitta många av våra gemensamma försök). Ja, det var han som översatte och jag var med vid putsen. Bilotserkivets, Andruchovytj och flera andra poeters verk mötte jag genom honom. Det här är så obegripligt. Bland det sista jag nu skickade honom var Eva Runefelts "Påminnelsefågeln". Och jag vet att han läste den. Allt är så sorgligt.

Jag läser nu den här för Lev:

Påminnelsefågeln

Kommer så det lilla ovala
urtida skelettet
klätt i fjädrig flykt, anropad
av de döda:

”Här är jag
ett ögonblick”

Att närma sig gör fågeln
med uppdraget att någon
haka loss ur gravitationen

Sorgens vita eufori
att allt förnimma utan
åtskillnad, att gå vill
Ett svävande ont
är tjärsorgen för fågelnäbb
att kvickt bryta en bit,
blåsa i öppningen in
den dödas doft och avvika

Under en lång, obestämt lång, tid har vi gått runt i en tung fuktkall dimma, men så igår kom solen tillbaka, inte värmen egentligen, men solen och det är redan något stort. Miki och jag har gått mycket under dagarnas inte alltför många ljusa timmar och jag har vänt ansiktet mot solen så ofta jag har kunnat. Miki bryr sig mindre om sådant men här ser ni honom som ett solens barn.

Och de gula löven har fått lysa igen och fånga solljuset i sig och vi har gått i lövprasslet.

Imorse var vi med om ett spännande kattmöte vid en soptunna på Murterska. Lite mycket bilar på bilden, men jag kunde inte flytta dem. Miki fixerade katterna och kopplet var hårt spänt.

Efter ett par mycket tunga veckor då jag varit utesluten ur det kroatiska hälsovårdssystemet har jag äntligen släppts in igen. Kampen och pappersexercisen har egentligen pågått sedan juli, så jag är lite utmattad, inte minst med tanke på att jag efter vårens rad av katastrofer fortfarande är psykiskt kantstött och skör. Och av mer än ett skäl är detta inte den rätta tiden att vara utesluten ur sjukvården. Men nu slipper jag alltså ha den paniken flåsande i nacken. Jag har lärt mig att leva med den relativa ensamheten. Ja, Miki är ju alltid med mig, så ensam på riktigt är jag inte, men han kan inte svara på mina frågor, inte alla i alla fall. Vänner träffar jag utomhus på promenader för denna november är kall, så det går inte att sitta på uteserveringar utan att frysa och frysa vill jag inte. Här och där växlar jag några ord med en granne eller ”hundbekant” och med min fruktförsäljare. Vissa dagar är det honom jag pratar med mest. Han har alltså ett stånd utomhus. En gång frågade jag honom om han stod där hela dagen. ”Nejdå”, svarade han, ”bara åtta timmar”. Jag frågade om det inte blir kallt. Då drog han upp jackan baktill, vände sig om och visade mig sin ullväst och sa att med den klarar han sig bra.

Sedan finns ju mobilen och datorn som jag pratar med vänner och familj genom. Under dagarna översätter jag numera Gerhart Hauptmann och så filar jag på en recension. Och som glädjeämnen och sätt att leva har jag mina böcker. Till min förvåning hittar jag gång efter annan en oläst bok som jag hade tänkt ”läsa senare”. Och nu är ”senare”.

Under våren tappade jag läsförmågan i kaoset efter begravningen i Brno, coronautbrottet med nedstängningen och sedan jordbävningen (den 22 mars) och de andra skräckupplevelserna. Jag fick treva mig fram in i läsandet mellan lektionerna via zoom och allt rättande. Så småningom kunde jag läsa Eva Runefelts dikter i ”Ur världen”, men ofta bara en i taget, fast det var ett första steg. Nästa steg blev Nora Ikstenas ”Modersmjölken” och där fick jag så småningom mark under fötterna, men jag var tvungen att gå i cirklar, så jag läste den nio gånger i rad. Efter det kom läsförmågan i en mer vanlig gestalt tillbaka.

Under en period hade jag en dagbok och en nattbok. Dagboken var Sofi Oksanens ”Utrensningen” och nattboken var ”Återkomsten” av Miroslav Krleža, som jag också har på kroatiska: ”Povratak Filipa Latinovicza” (som jag en gång försökt läsa – ja, det blir kanske någon gång ”senare”). ”Nattbok” är nog fel ord, för på nätterna sover jag sedan någon gång i maj, så jag säger ”kvällsbok” då. Sedan gick jag över till att läsa bara en bok i taget (nästan i alla fall). Den första blev ”Come cavalli che dormono in piedi” av Paolo Rumiz. Nej, jag tänker inte säga något om innehållet utan jag säger bara att jag köpte den i Trieste i det där utomhusantikvariatet på Piazza Hortis för några år sedan. Och nu har jag precis avslutat ”Jugend ohne Gott” av Ödön von Horváth. På baksidan av den finns kvittot fastklistrat och det låter mig veta att jag köpte den i en bokhandel vid Schottengasse i Wien den 2 maj 2016. Inte heller här vill jag berätta något. Jag säger bara: läs den! Och läs gärna också om författarens märkliga öde.

På nattygsbordet nu ligger ”Danubio” av Claudio Magris. Kanske kommer också den från antikvariatet på Piazza Hortis…