Kategori: Berättelser ur livet

När inget längre händer på det vanliga sättet börjat annat röra sig. Miki och jag lämnar inte längre vår stadsdel Sigečica, inte han, inte jag men vi upptäcker nya saker här. I ena ändan av den ganska stora parken längs Vukovarska finns ett nunnekloster och en kyrka. Vi har börjat gå längs häcken och nätstängslet som avgränsar klosterområdet från parken. Miki sticker in nosen under nätet och jag kikar in ovanför häcken. Oftast ser jag ingen människa, ibland någon enstaka nunna. På bilden syns en, fast på ett ganska osynligt sätt, som ett svart streck. Det finns lite bänkar som ingen sitter på vid den här årstiden och de yngre träden står kanske lite väl rakt på rad. Kanske utan anledning. I alla fall har det blivit en vana för oss att varje morgon stå en stund och titta in i klosterträdgården. På ett välgörande sätt tänker jag ingenting. Jag låter ögonen ta in bilden.

Men den märkligaste förändringen i mitt sätt att vara i världen är inte den yttre. Det har hänt något alldeles nytt med mitt minne. Det har öppnats åt alla håll. Jag ser min tanke eller själ som en perforerad boll, en tunnväggad, perforerad som ändå med lätthet håller klotformen. Från dess mitt når jag överallt i mitt liv, vilken händelse som helst kommer tillbaka när som helst, människorna, djuren, platserna, orden, resorna, färgerna, ljuden, lukterna, sorgen, glädjen, vemodet, uppsluppenheten, saknaden… Ingenting är bundet till anledningar eller yttre händelser, som ju nästan inte finns, ingenting är förutsebart. På ett liknande sätt är det med drömmarna. Aldrig har jag drömt så många olika drömmar efter varandra i tät följde och ofta minns jag några av dem en stund efter uppvaknandet. Och tiden har fått en ny form som kanske mest liknar formlöshet eller frånvaro. Och rummet är sådant att vägarna mellan platserna inte finns. Allt är här och nu. Eller ingenstans och aldrig. Överallt och alltid.

Egentligen har den här dagen varit ganska bra med tanke på vilken tid vi lever i. Solen har lyst upp världen här och höstlöven är vackert gula. Men det bästa, när jag nu ser tillbaka på den gångna dagen, var ändå morgonen i parken och Mikis möte med den lilla svartlockiga hundflickan, som jag aldrig minns namnet på. Hon kom stormande bakom oss och jag valde att släppa Miki fri, även om han är en rymmare och en jägare.

De hälsade på varandra men den lilla lockiga ville också hälsa på mig så hon sprang några steg förbi Miki, som stod kvar som ett slags stram schackhäst.

Men strax vände hon tillbaka till honom och de lekte en liten stund och var glada.

Ja, och sedan skildes vi eller de och Miki och jag gick vidare.

Efter gårdagens oro för Mikis högra bakben har vi blivit givna en underbar dag. Miki använder alla fyra benen när han går och han stretar på lika ivrigt som vanligt, fast jag håller igen lite, vill bjuda på en skondag. Vi tar inga långa promenader men vi är ute länge – vi vrider lite på rum och tid och låter tidsrummet bli vidsträckt. Solen skiner, det är vindstilla och 21 grader i skuggan, så vi satt en lång stund bland löven under ett träd som jag inte vet namnet på.

Miki spanade och jag blundade och lutade mig mot trädstammen. Plötsligt dök det upp en flicka med en trevlig hundflicka och de båda hundarna undersökte varandra vänligt och noggrant.

Sedan hände ingenting, vilket för mig ofta är det bästa. Händelser är inget jag litar på. Hemåt gick vi långsamt längs den lilla krokiga gatan Čiovska. Miki hittade något gott på marken och jag lät blicken gå runt i de små trädgårdarna.

Igår kväll under den sista promenaden hände något med Mikis högra bakben. Kanske trampade han fel på något sätt och stukade benet. Tassen har jag känt igenom flera gånger och han säger inget, men en gång när jag lyfte lite på benet när han låg pep han till. Det är förresten samma ben som han särskilt i början av tiden med mig ibland ”sparade”, särskilt när han var på okända platser. Jag vill inte till veterinären och det vill inte han heller, så vi har legat lågt idag och bara gått långsamma promenader med många uppehåll.

När han gått en stund på tre ben släpper han ner det fjärde och går ungefär som vanligt bara lite långsammare, men om han legat en stund haltar han igen när han reser sig upp och börjar gå. Dagen har tack och lov varit varm och stilla, så det har inte varit svårt att bara ”vara ute” utan att komma någon särskild stans.

Vi har gått lite och allt emellanåt tagit långa pauser och suttit bland löven och låtit solen skina på oss.

Och jag har tvingat bort min skräck för hissen som kom vid jordbävningen. Nu åker vi hiss både ner och upp och detta för första gången sedan den 21 eller 22 mars.

Miki och jag har en dag av sol och värme bakom oss. Parken utmed Vukovarska var större än någonsin för vi gick flera varv och sedan kors och tvärs genom de prasslande löven.

Vi var nästan ensamma och det gjorde ingenting. Miki hittade lukter och saker och jag såg på träden och tänkte på hur gröna många av dem ännu är. Och tiden rullade omärkligt lite bakåt eller blev bredare.

En del träd – särskilt lönnar och plataner och vissa björkar – är gula, gula på ett starkt och glatt sätt i solen.

I huvudet hörde jag brottstycken av en italiensk sång som jag bara hör i den här parken: ”in un angolo del parco”… ”hai giocato per un’ora con il tuo bambino e me”… Jag vet inte vad det är för sång eller vem som en gång sjöng den.