Efter gårdagens oro för Mikis högra bakben har vi blivit givna en underbar dag. Miki använder alla fyra benen när han går och han stretar på lika ivrigt som vanligt, fast jag håller igen lite, vill bjuda på en skondag. Vi tar inga långa promenader men vi är ute länge – vi vrider lite på rum och tid och låter tidsrummet bli vidsträckt. Solen skiner, det är vindstilla och 21 grader i skuggan, så vi satt en lång stund bland löven under ett träd som jag inte vet namnet på.
Miki spanade och jag blundade och lutade mig mot trädstammen. Plötsligt dök det upp en flicka med en trevlig hundflicka och de båda hundarna undersökte varandra vänligt och noggrant.
Sedan hände ingenting, vilket för mig ofta är det bästa. Händelser är inget jag litar på. Hemåt gick vi långsamt längs den lilla krokiga gatan Čiovska. Miki hittade något gott på marken och jag lät blicken gå runt i de små trädgårdarna.