Jag vet inte vad jag ska säga. Lev Hrytsyuk är död och jag förstår ingenting. Vi talade med varandra i somras mellan Lviv och Zagreb och han hjälpte mig mycket då jag befann mig i min djupaste kris. Jag var mitt i all min ångest så glad över att vi hade återknutit kontakten efter ett långt – "tillfälligt" – uppehåll. Jag minns nu de många ukrainska dikterna vi översatte tillsammans (här under pausträdet kan ni hitta många av våra gemensamma försök). Ja, det var han som översatte och jag var med vid putsen. Bilotserkivets, Andruchovytj och flera andra poeters verk mötte jag genom honom. Det här är så obegripligt. Bland det sista jag nu skickade honom var Eva Runefelts "Påminnelsefågeln". Och jag vet att han läste den. Allt är så sorgligt.
Jag läser nu den här för Lev:
Påminnelsefågeln
Kommer så det lilla ovala
urtida skelettet
klätt i fjädrig flykt, anropad
av de döda:
”Här är jag
ett ögonblick”
Att närma sig gör fågeln
med uppdraget att någon
haka loss ur gravitationen
Sorgens vita eufori
att allt förnimma utan
åtskillnad, att gå vill
Ett svävande ont
är tjärsorgen för fågelnäbb
att kvickt bryta en bit,
blåsa i öppningen in
den dödas doft och avvika