Än lever vi i våren och južina – sydvinden – blåser mjukt. Vi är mest ute och jag hinner egentligen inget annat. Inte Miki heller.
Alla planer vittrar till ett vagt ”sedan, någon annan dag”. Inget händer under dagen, allt är bara ett slags ”vara” eller ”gå”. Men på natten händer desto mer, drömmarna för mig till de mest överraskande platser och tillstånd. Igår natt drömde jag att jag var på ”Nationalmuseum” omväxlande med ”Louvren”, fast de fanns där mest som namn som ekade genom tunnlar. Jag gick in i tavlor, den ena efter den andra. Särskilt minns jag Rubens’ ”Bortrövandet av Leukippos döttrar”. När jag kom in i bilden förvandlades allt till marmor och jag slingrade mig längs hala marmorkroppar i en skimrande halvdager. ”Så här går det till på ett tavelgalleri”, viskade en hes röst underifrån.