Sedan några dagar har vi ett slags vår här. ”Južina” – sydvinden – blåser och det blir ibland 13-14 grader. Jag samlar kraft och försöker med värmens och solens hjälp leta mig ut ur mitt ide. Miki och jag går ju alltid ut fyra-fem gånger om dagen, men nu är det plötsligt ganska lustfyllt. Och idag stod vi länge hos min grönsaksman och han förklarade bland annat skillnaden mellan kinesisk vitlök och domaći češnjak. Och jag berättade att jag numera följer hans recept på hur man börjar dagen: en sked olivolja, en klyfta citron och en sked honung. Vi skrattade lite åt det och gladde oss åt dagens värme.
Nu sover Miki på mattan och jag sitter vid mitt bord och översätter och tänker. Tankarna rör sig så underligt i dessa tider, precis som drömmarna. I ett liv där nästan ingenting händer, där de största händelserna är samtal om vitlök och lite bollkastning i parken, bär tankens och fantasins vägar in i väglösheten som öppnar sig åt vilket håll som helst. Minnena rullar ut som små pärlor, runda runda och utan tråd. Jag hör någon säga ett ord för trettiosju år sedan, jag plockar ett av barndomens blåbär, jag ser in i ögon som jag inte vet längre vem de tillhör eller tillhörde. Jag går genom betesmarkerna i Ingeryd tillsammans med min ena bror – vi hämtar kvigorna för att föra dem till källan på andra sidan vägen. Jag sitter i famnen på en egyptisk sjöman i soluppgången utanför domen i Florens. Jag kryper på knäna och gömmer granar i den trånga våta gången under järnvägen – vilda gransamlartider i Varberg och jag är kanske tio år. Jag går med Londi bland getterna i Casali Scjs och allting är alltid nu.
Plötsligt tänker jag på en bok som skymtade förbi min blick på nätet. Det var namnet men också den stora märkliga fiskfågeln som fångade mig. Zipser Mära och Kasska.
Där fick tanken plötsligt lite riktning och jag kliver ut ur klotet jag rullat i. ”Zipser” – vad är det? Nyfikenheten får mig att leta, nyfikenheten är väl bland det bästa jag har. Jag läser att Zipser är en tysk folkspillra, som ännu för en tid finns kvar i två byar i östra Slovakien Chmeľnica/Hopgarten och Medzev/Metzenseifen. Och kanske lever några enstaka ännu i Rumänien och Ukraina. Deras historia i området sträcker sig tillbaka till 1200-talet, läser jag. Men tillbaka till ”Mära und Kasska”: Det är, så vitt jag förstår, en sagosamling och ordet ”Mära” verkar vara besläktat med ”Märchen”, men vad ”Kasska” kan betyda vågar jag inte gissa. Nu säger jag så här: Jag önskar mig den här boken. Nej, jag behöver inte ha den, men jag tycker om att önska mig den. Det är något särskilt med önskningar som inte är helt ouppfyllbara.