Kategori: Berättelser ur livet

För kanske tjugo år sedan läste jag de här raderna:

Den totala bristen på kartläggning av det lantliga Indien i dess innersta djup upphörde aldrig att förvåna. Man tog av från landsvägen och ut på stigarna och kände sig genast som jordens tidiga navigatörer måste ha gjort; som en landytans Cabot eller Magellan.

Här upphörde landsvägens polyfoniska verklighet och ersattes av tystnader, stumheter lika vidsträckta som landet. Här fanns en ordlös sanning, en som kom före språket, ett vara, inte ett bli till.

Ingen kartograf hade fullständigt kartlagt dessa ändlösa vidder. I avkrokarna fanns byar begravda som aldrig visste om det brittiska imperiet, byar för vilka namnen på landets ledare och grundare inte skulle betyda någonting, trots att Wardha, där mahatman hade grundat sitt ashram, bara låg knappa tjugo mil bort. Att färdas på en del av de här småvägarna var att resa mer än tusen år tillbaka i tiden.

Dessa rader är från en roman av Salman Rushdie, en roman som inte fångade mig utom just det här stycket som jag inte kommer att glömma förrän jag har glömt allt annat.

Jag tänker ofta på det här stycket nu när pandemin har förts till Indien och indierna dör i massor av brist på syrgas. Än så länge händer det mesta i städerna där det finns sjukhus och syrgas, om än i alldeles otillräcklig omfattning. Men när farsoten når byarna i väglösheten står människorna utan all hjälp.

Varje dag lyssnar jag på doktor John Campbell i norra England när han talar om covid. Jag lyssnar på honom för att han har detta ovanliga: kunskap, öppenhet, ödmjukhet och ett stort hjärta. I dessa dagar talar han mycket om Indien…

Dagen har varit höghimlad och blå och inget som är värt att berätta har hänt, inget jag vill berätta i alla fall. Den rätta inåtvändheten har visst infunnit sig. Fönstret framför mig är så smutsigt att det ger solskydd. Praktiskt. Vi är ute mycket, Miki och jag, och det finns mängder av små ting att glädja sig åt. Jag kan inte formulera några önskningar – vill inte se bråddjupen runt dem. Det som inte blommat ut blommar nu.

Jag har antagit ett slags ”modus meditativis”. Inom mig är det stilla, vilket inte betyder att jag inte gör något, men görandet befinner sig i andra rum av mitt jag. Där läser och översätter jag och skriver ett och annat, ja, och jag gör tråkiga saker också som jag inte nämner nu. Ute är det försommarvärme, så Miki och jag är ute mycket och morgonrundan – före frukost – kan sträckas ut i timtal. Parken är nästan alltid ett av de första målen och det är där vi har störst möjlighet att träffa Lola och Žina (eller Džina? eller Đina?), de små hundarna som jag en gång i fantasin kalla Bollen och Totten. Lola är alltså Bollen, den vita med bruna fläckar. Här får ni uppleva ett möte – se så stor Miki är!

Jag pratar en stund med husse om hundarna och deras egenheter. Kanske blir det det enda lite längre (fem minuter) samtalet den här dagen. Det går inte att veta.

När vi lämnat parken går vi längs Olibska och svänger in på Rapska och sedan svänger vi igen och följer Pašmanska. Ja, den vanliga vägen. Solen vilar på oss, vi hälsar på några vi känner och vi drar benen efter oss längs gatan. Miki hittar saker att lukta på och jag ser på de blommande träden och träden som fällt sina blommor och nu står nygröna. I slutet av Pašmanska når vi vår gräsplätt, där solstrålarna alltid samlas om det alls finns några ute. Men det finns också träd som kan skugga. Det är en plats för betraktelser och själsvila, ja, kroppen vilar väl också när själen gör det så här bland träden. Vi delar på oss för jag tycker bättre om solen än Miki.

Jag sätter mig på marken och lutar mig mot en trädstam och låter solen halvlysa på mig. Jag blundar och är. Miki ligger en bit ifrån på en skuggigare plats.

Några damer går förbi och ropar till mig över gräshörnan: ”Vilken söt hund ni har!” Eller snarare säger de något som skulle kunna översättas till ”Så söt hunden är åt er!”. Bra uttryck, tänker jag och tackar.

(Egentligen är ord helt överflödiga här.) Igår kväll när Miki, min lille jägare, och jag var ute på näst sista rundan slank han plötsligt in i ett buskage i mörkret. När han kom fram igen höll han huvudet lite bortvänt men det han höll mellan tänderna var så stort och att det syntes väl även bortvänt. Ett jätteben! Jag tänkte på mammut eller elefant och gjorde ett försök att dribbla ut det ur munnen på honom med en ögla av kopplet. En äldre kvinna stod några meter ifrån oss och skrattade och sa något inte alltför uppmuntrande till mig. Jag gav upp och vi gick hemåt. Under lyktan utanför porten försökte jag se lite mer av benet. Miki vred lömskt på huvudet och höll samtidigt koll på mig medan jag tog en bild.

Sedan valde jag en annan vinkel men bilden blev inte bättre utom att jägarblicken kanske blev tydligare.

Jag låste upp porten och vi sprang uppför trapporna – hissen är tabu igen efter det senaste skalvet. När vi kom in i lägenheten och jag tagit kopplet av Miki for han iväg som ett spjut mot ulltäcket, där han la sig och benet med ett segervisst leende. Jag tänkte att det väl är nyttigt för tänderna med ben. Fast måste det vara så här stort?

Miki arbetade sedan hårt och länge med benet, nästan hela kvällen, tills han väl blev trött i munnen.

När han satte sig upp efter allt gnagande såg han stolt och vild ut – och kladdig i mustascherna.

En härlig dag – utomhus i alla fall, inomhus har jag varit mindre lyckad: i köket tappade jag en kopp på kakelgolvet och den gick i många bitar och jag har säkert inte hittat alla. Sedan välte jag kaffemuggen över både datorn och mobilen och en del papper. Nå, jag hade tur och lyckades rädda allt utom pappren, fast jag litar inte riktigt på mina handrörelser. Men ute har vi en försommardag med 22 grader och strålande sol. Jag tog en bild på den där vita blomman som växer lite här och där, vars namn jag inte vet. Kanske någon av er känner till den? Kanske är den från början en trädgårdsblomma som gett sig ut i det fria…

Vid ”Mali raj” satte sig Miki vid sin grävplats men det var ingen katt på andra sidan stängslet så han satte sig bara buddhistiskt meditativt med halvslutna ögon och lät allt vara som det var.

På vägen dit hade vi gått förbi en syrenbuske i blom, en syren med just den där rätta ljuslila färgen.

Lite längre ner längs Pašmanska fångade jag rosmarinbuskar i blåblom. Sådana här dagar är blått en varm färg.

Men låt oss sluta i ”Mali raj” med dess blomsterprakt framför det trasiga ”Katthuset”, som jag pratade mycket om här förr om åren.