Moj mali lovac

(Egentligen är ord helt överflödiga här.) Igår kväll när Miki, min lille jägare, och jag var ute på näst sista rundan slank han plötsligt in i ett buskage i mörkret. När han kom fram igen höll han huvudet lite bortvänt men det han höll mellan tänderna var så stort och att det syntes väl även bortvänt. Ett jätteben! Jag tänkte på mammut eller elefant och gjorde ett försök att dribbla ut det ur munnen på honom med en ögla av kopplet. En äldre kvinna stod några meter ifrån oss och skrattade och sa något inte alltför uppmuntrande till mig. Jag gav upp och vi gick hemåt. Under lyktan utanför porten försökte jag se lite mer av benet. Miki vred lömskt på huvudet och höll samtidigt koll på mig medan jag tog en bild.

Sedan valde jag en annan vinkel men bilden blev inte bättre utom att jägarblicken kanske blev tydligare.

Jag låste upp porten och vi sprang uppför trapporna – hissen är tabu igen efter det senaste skalvet. När vi kom in i lägenheten och jag tagit kopplet av Miki for han iväg som ett spjut mot ulltäcket, där han la sig och benet med ett segervisst leende. Jag tänkte att det väl är nyttigt för tänderna med ben. Fast måste det vara så här stort?

Miki arbetade sedan hårt och länge med benet, nästan hela kvällen, tills han väl blev trött i munnen.

När han satte sig upp efter allt gnagande såg han stolt och vild ut – och kladdig i mustascherna.

Kommentera