Från en meditativ värld

Jag har antagit ett slags ”modus meditativis”. Inom mig är det stilla, vilket inte betyder att jag inte gör något, men görandet befinner sig i andra rum av mitt jag. Där läser och översätter jag och skriver ett och annat, ja, och jag gör tråkiga saker också som jag inte nämner nu. Ute är det försommarvärme, så Miki och jag är ute mycket och morgonrundan – före frukost – kan sträckas ut i timtal. Parken är nästan alltid ett av de första målen och det är där vi har störst möjlighet att träffa Lola och Žina (eller Džina? eller Đina?), de små hundarna som jag en gång i fantasin kalla Bollen och Totten. Lola är alltså Bollen, den vita med bruna fläckar. Här får ni uppleva ett möte – se så stor Miki är!

Jag pratar en stund med husse om hundarna och deras egenheter. Kanske blir det det enda lite längre (fem minuter) samtalet den här dagen. Det går inte att veta.

När vi lämnat parken går vi längs Olibska och svänger in på Rapska och sedan svänger vi igen och följer Pašmanska. Ja, den vanliga vägen. Solen vilar på oss, vi hälsar på några vi känner och vi drar benen efter oss längs gatan. Miki hittar saker att lukta på och jag ser på de blommande träden och träden som fällt sina blommor och nu står nygröna. I slutet av Pašmanska når vi vår gräsplätt, där solstrålarna alltid samlas om det alls finns några ute. Men det finns också träd som kan skugga. Det är en plats för betraktelser och själsvila, ja, kroppen vilar väl också när själen gör det så här bland träden. Vi delar på oss för jag tycker bättre om solen än Miki.

Jag sätter mig på marken och lutar mig mot en trädstam och låter solen halvlysa på mig. Jag blundar och är. Miki ligger en bit ifrån på en skuggigare plats.

Några damer går förbi och ropar till mig över gräshörnan: ”Vilken söt hund ni har!” Eller snarare säger de något som skulle kunna översättas till ”Så söt hunden är åt er!”. Bra uttryck, tänker jag och tackar.

Kommentera