Kategori: Berättelser ur livet

Det är nu stillsamt varmt, kanske har sommaren tagit mark, kanske inte. Igår var det premiär för Miki och mig med Vesna på Cooltura, inte för vädret utan för att smittan nu tillåter även mig sådant. Och idag var det kanske trettio grader på eftermiddagen och Miki och jag drog benen efter oss på den promenaden, men på morgonen var vi ännu rätt livliga och Miki träffade nya eller halvnya hundvänner att springa lite med.

Lindblommorna har börjat fylla luften med sin doft och den kommer under en tid att bli allt starkare tills vi når det riktiga lindruset. Annars förde morgonen oss runt i de vanliga kvarteren.

Och tvätten torkade i solen också utanför de där svåra källarlägenheterna, som man i rikare länder kanske inte skulle kalla lägenheter. Jag undrar om inte Mikis underbara ”teta Katarina” bor i en sådan.

De senaste dagarna har jag tagit med Miki på promenadrundor i Folnegovićevo Naselje – i folkmun Folka. Det ligger intill Sigečica i sydlig riktning, man går bara under Slavonska så är man där. Det har funnits tider då jag gått här ofta, först med Londi och sedan med Miki och med olika vänner. Och nu har vi börjat trava omkring här för att jag letar efter en plats att bo på. Ja, vi bor nu också, men jag är lite trött på hyran så nu letar jag efter något annat. Eller i alla fall så tror jag det. Det är lite svårt att veta när jag menar allvar. Kanske väljer jag de här vägarna bara för att det är behagligt att följa dem och för att ett och annat ännu är okänt för mig och för Miki också. Och jag tycker så mycket om de höga träden, lindar och popplar och vad det nu är.

Något jag också tycker om, och som också finns här hemmavid, är alla bänkarna och borden som finns i parkerna och längs vägarna. Särskilt de gamla grånade bänkarna är lockande att sätta sig på och Miki hittar sin solskugga.

När jag för en stund menar allvar med letandet har jag mina önskningar eller krav uppradade i huvudet: Det ska finnas mycket grönt omkring och helst många lövträd, lägenheten ska finnas i ett jordbävningssäkert hus, jag vill ha balkong om det blir nya pandemier och jag vill ha minst två rum, helst tre, ifall jag får besök från fjärran länder för längre tider.

Jag ser att det är lite mycket bilar, men det är det ju i städer, så det kanske inte går att undvika om vi inte ska hamna utanför staden. Och härifrån går man ju lätt ner till Sava och Savica-Šanci, som ju är eller har ett slags ”vildmark”.

En del av lägenheterna på bottenvåningen verkar ha ett slags små trädgårdar och tvätten kan man hänga ute ganska fritt. Det ser fint ut, fast det är möjligt att husen är lite slitna och det där med jordbävningssäkerhet måste jag i så fall kolla extra noga. Om det nu alls är här jag tänker bo. Jag ser inte många kaféer…

På hemvägen strax innan vi slinker genom tunneln under Slavonska får vi uppleva ett litet drama. Två katter pilar fram från under en bil och den ena försöker klösa till Miki på nosen. Jag drar snabbt Miki bakåt fastän han spjärnar emot och skäller till med hård röst. Katterna backar och den ena behåller sin krigarpose medan den andra ser lat och trevlig ut.

Sedan över ett år lever Miki och jag ett helt privat liv här på Hvarska 10. Ingen utom vi kommer någonsin in här – hyran kastar jag genom fönstret till hyresvärden. Därför ser det ut som det gör här. Jag ska bara visa er ett hörn som Miki inrett på ett egensinnigt sätt. Här håller han sina tänder och sin vildhet i form. Jag har för länge sedan vant mig vid platsens karaktär och alla de skrapande och knakande ljuden. Och knotornas dunsande mot golvet.

Idag är den riktiga sommaren någon annanstans, så jag tar fram några bilder från i måndags då jag tog sommarens första bad. Jag valde Bundek, min närmaste korvsjö, tog på mig ffp-masken och steg på vid Slavonska och åkte ett par stopp. Jag hade hoppats att det äntligen skulle vara möjligt att gå av vid Most mladosti igen, men nej, något byggs fortfarande så jag fick stiga av vid Zapruđe på den där underliga kanske för alltid provisoriska platsen. Egentligen vet jag inte hur det ser ut där, bara att det är fult, det går inte att titta noga på. Miki var inte med för det var för varmt och han badar ju ändå inte, så han hade bara blivit trött och sedan uttråkad och sedan trött. När jag lämnat det fula gick jag genom den stora parken som omger Bundek och sista biten gick jag uppe på nasip för att få lite utsikt. Och så var jag framme och tog en ”klassisk” bild.

Sedan gick jag ner till min vanliga plats, bredde ut handdukarna, klädde om och kände lite på vattnet. Inte kallt, men inte heller varmt. Jag såg en människa i vattnet, en man tror jag, och några utspridda människor på stränderna. Efter en stund blev det mer liv i strandkanten och i vattnet, men de som badade och lekte var alla hundar. Flera kom fram och hälsade på mig. Ägarna ropade ursäkter men jag sa att allt var som det skulle.

Jag tog en kort simtur, kanske mest för sakens skull och jag tänkte att det var ovanligt tidigt för mig här i Zagreb och ändå så helt oheroiskt. Det var rätt många år sedan jag badade på det sättet. Vad gjorde jag sedan på stranden? Ingenting, ja, och så åt jag lite. Hemvägen blev annorlunda än ditvägen: Jag följde nasip ända till Most mladosti och sedan bestämde jag mig för att gå över bron för att slippa det urtråkiga Zapruđe. Från bron har man i alla mycket att titta på även om bilarna stör.

Sava låg där grön och mäktig och liksom fet. Och Medvednica böljade vackert i fjärran. När jag kom över till andra sidan gick jag under bron och klev sedan på vid Borovje en bit bort.

Det har varit högsommar de senaste dagarna och mycket annat har också hänt och det är ju som alla vet så med ”dagboksskrivande” att när ingenting finns att berätta så har man tid att skriva och när det å andra sidan finns saker man tycker är värda att visa och berätta, så hinner man inte, för då är tiden full. Nå, jag ska väl inte överdriva nu, jämfört med hur det kan tänkas se ut i många andras liv, har det säkert inte hänt mycket här, men för mig har tiden varit just full. I söndags, ja, det var i förrgår, så kom Gabi hit och vi tre, Gabi, Miki och jag gick en lång lång promenad ner till Sava och sedan hit och dit längs nasip. Ja, vi var nere vid vattnet också och Miki, som jag övermodigt lät gå fri höll på att ramla i det virvlande ljusbruna vattnet.

Så, det fanns ögonblick av skräck mitt i glädjen. Sedan hittade han något slags bo under en rishög – vågar inte gissa vilket djurslag. Han kastade sig in i högen och jag ryckte i selen (för den hade han kvar på sig) tills spännet brast och sedan fick jag kasta mig och lägga mig på honom tills jag äntligen lyckades ”brotta ner” honom. Tjock eller inte, men så fruktansvärt björnstark. Jag talar om Miki alltså. Sedan fick han gå i koppel ett tag så att Gabi och jag kunde vara lite avslappnade. Värmen steg och Miki la sig än här än där, så till sist – när då? – tyckte Gabi att vi skulle vända. Nu gick vi uppe på nasip och jag greps av den där sorglösheten igen och lät Miki springa fri.

Fel igen. Nedanför nasip löper en bilväg och innanför stängslet till det närmaste huset ni ser stod en ganska liten hund och skällde ettrigt. Miki antog utmaningen och gjorde en plötslig rusning ner på vägen och fram till staketet. Jag kastade mig som en galning efter honom för jag såg en bil närma sig i ganska hög fart. Hundarna skällde och hoppade på varsin sida av stängslet och jag skrek och sprang fick genom ren tur tag i selen. Och så knäppte jag fast kopplet igen och vi stretade upp på nasip till Gabi. Efter det blev det ingen mer frigång även om det kanske hade varit möjligt när hettan började ta ut sin rätt på Mikis krafter och han på nytt började göra liggpauser i gräset… (Ja, gräset är grönare med Gabis kamera.)