Kategori: Berättelser ur livet

Idag har Miki och jag med många pauser knatat in till stan. Hettan gjorde att det var nödvändigt att för Mikis skull söka skuggan – han får ju inte bränna tassarna! Jag hade vatten och en skål i handväskan. Första pausen kom ganska tidigt en bit upp på Radnička. Vi satt under lindar inuti det berusande doftklotet.

Men vi hade ett mål, så efter en stund reste vi oss. Vi skulle träffa vår vän Ana Brnardić, en fantastisk poet några av er helt säkert känner till (hon finns översatt till svenska!), för första gången sedan pandemins början. Hon hade valt Iblerov trg där det finns några kaféer under träden och där en mycket fin och lätt vind på ett nästan mirakulöst sätt fläktar bort hettan. Men först måste vi ta oss dit.

Då och då kände jag med fingrarnas ryggar på asfalten eller stenläggningen för att kontrollera om det var för hett, men ingenstans brände det på allvar och Miki är ju van vid det mesta, så han travade på ganska fort och verkade tycka att det var spännande. Ibland vill han väl se eller lukta på något nytt. Och så var vi framme och just när jag valde ett luftigt bord såg jag Ana komma ledande sin cykel. Miki fick hälsa ordentlig på Ana, men vi människor hälsade enligt coronareglerna. Vi talade om året som gått, om jordbävningen i mars 2020 och hur vi blev då och om allt det konstiga med tiden. Ana sa att hon tyckte att hösten kommit före sommaren förra året och jag sa att jag bara mindes en dag av sommaren, den där dagen vid Dobra. Efter ett tag tog hon fram boken ”Vuk i breza”.

Jag ställde lite frågor för nu ska jag ju läsa den på kroatiska – långsamt och med hennes hjälp och kanske också med några andras hjälp, fast hon sa att jag får fråga precis hur mycket jag vill. Tiden gick, för det är ju det den gör, och vi bröt upp igen och skildes vid gatan som går längs torgets ena sida. Miki och jag korsade snabbt ett hett gathörn men sedan hade vi skugga under träden. Vi gick mot Meštrović-paviljongen där snart eller kanske idag börjar en utställning med målningar av Edo Murtić (som jag inte känner till).

Och vi gick och gick och satt lite då och då en stund under ett träd och så var vi vid Radnička igen. Alldeles bakom de ganska nybyggda husen (ja, jag har sett dem byggas), strax innan Radnička går in i Vukovarska, finns ett slags liten park med ett en liten konstgjord bäck eller vad man ska kalla det. Där tyckte Miki att vi kunde stanna upp, så det gjorde vi och han passade på att doppa framtassarna och dricka lite.

Eftersom detta att bada är ett sådant krävande företag – inte minst när det är hett och jag gärna vill bada – så måste jag berätta om den här dagen. Måste jag det? Nej, men tydligen vill jag.

Jag gick upp lite extra tidigt – tio minuter tidigare en vanligt! – för att Miki skulle få en lång morgonrunda med både bollande och skuggliggande. Och vi följde planen. Sedan åt jag mina två frukostar och Miki vilade, han tyckte det var för varmt för mat. Jag släppte ner persienner och öppnade och öppnade sovrumsfönstret lite och så gav jag min av. Miki låg kvar i hörnet och kastade bara en förströdd blick på mig och jag var glad över att han var så likgiltig. Jag sneddade genom smågatorna och korsade Slavonska och klev efter några minuter på en spårvagn där. För säkerhets skull hade jag en ffp-mask och inte någon av de vanliga tygmaskerna. När vi korsade Sava tänkte jag lite irriterat på den där trista provisoriska hållplatsen bland betongpelarna på andra sidan bron och jag föregrep också den olustiga promenaden mellan bilarna på parkeringsplatserna, men vad händer? Spårvagnen stannar på sin gamla rätta plats uppe på Most mladosti! Jag hoppar på glada fötter av och tar en bild av skylten som berättar om underverket.

Och så går jag den vanliga vägen från hållplatsen. Ja, bland betongpelare, men ganska kort och sedan en bit under träden, en del av dem är tydligt lindar även om man inte tittar på dem. Jag går uppför trapporna till nasip och börjar följa den vita eller ljusgråa vägen bort mot Bundek. Det luktar hö. Jag är alldeles nära Sava, men jag ser ingenting av floden, fast bergen i fjärran är tydliga. Här har jag gått många gånger.

Framme vid Bundek tar jag min vanliga plats, byter om och brer ut mina handdukar. Två eller tre människor badar. Och två hundar som plötsligt kommer glatt upprusande ur vattnet åt mitt håll.

Sedan händer inget mer än att jag försöker läsa lite i Andruchovytjs ”Das letzte Territorium”, att jag äter en massa persikor och aprikoser och att jag badar fyra gånger.

En av mina hållpunkter under åren i det här hörnet av Sigečica har varit ”kattbalkongen”. Redan under mitt första år här upptäckte jag den under en av Londis och mina promenader. Jag tror att jag tog rätt många bilder där under de första åren. Sedan blev det en vana att se på dem eller att åtminstone kasta en blick dit upp. Och så kom tiden när Londi inte orkade gå så långt. Året efter Londis död gick jag aldrig förbi där och när Miki sedan kom till mig gick vi först oftast andra vägar, men sedan var jag där igen och Miki gick bredvid mig men brydde sig inte om dem. Han är mer intresserad av det som rör sig på marken. Och jag har börjat ta lite bilder igen – i smyg, om det går att kalla det så – och jag funderar på vilken människa eller vilka människor som kan bo där inne med katterna. Kanske ska jag fråga ”teta Katarina” för hon bor nog där någonstans och hon vet förstås allt som man kan behöva veta om ett kvarter. Jag tänker också på hur mina levnadsår mäts vid kattbalkongen. Det är ju rätt lång tid som gått sedan den första gången jag kom förbi. Lite vagt tänker jag också på årsringarna på ett träd. Och katternas nätrutade pälsar.

Nej, jag har ingen ambition att berätta något av allmänt intresse eller i så fall av så allmänt intresse att det är mycket mer allmänt än intressant. Jag vill berätta det som alla vet, inför öppen ridå tänka det som alla har tänkt, men inte alltid sagt. Ja, blabla. Och jag vill visa sådant jag visat förut, helst otaliga gånger. Dagens bilder är från de senaste dagarnas morgonpromenader. Vi går en liknande runda varje morgon, ja, jag kallar det ”morgon” men egentligen är det nog förmiddag. Vi går runt parken, vi bollar lite, sedan går vi längs Pašmanska (Pašman är en ö strax utanför Zadar, alla gator här har önamn) och igår eller vilken dag det nu var tog jag en bild på de där blåa blommorna på höga smala stjälkar utanför det ena staketet.

Insidan vaktas av tre retrivrar – en labrador och två golden, eller så är den minsta en blandning – som sköter sitt arbete på ett lite motsägelsefullt sätt. De två vuxna skäller högt och hoppar mot staketet, medan det lille hoppar på dem. Alla tre viftar på svansarna och Miki ropar och hoppar och viftar på svansen han också från sin utsida.

Mikis ”teta Katarina” träffar vi inte sedan värmen kom. Kanske går hon ut tidigare nu för att mata sina hemlösa katter. Hon har mycket svårt att gå, så det blir väl för mycket med värmen ovanpå det. Ingen kan göra något åt hennes ben och terapin hon gick på är bara dumheter, säger hon, ”och de vill bara att jag ska sitta i rullstol”. Kanske skulle mer pengar kunna hjälpa. I alla fall tror jag inte att hon har slutat gå till den där hörnan där hennes speciella katt brukar vänta. Hon släpar sig säkert dit för hon är mycket tapper och hon känner sig behövd av den här katten.

Igår, för det var nog igår, var vi hos min ”fruktman” och jag köpte ”allt”: paprika, solvarma tomater, lök – både yngre och äldre –, vitlök, persikor, aprikoser och körsbär. Miki hittade ett hönsben som han tuggade i sig noggrant och högljutt (berätta inte att hundar inte ska äta sådant!). Sedan åt han några körsbär som ramlat ner på marken. Det knäckte ordentlig om kärnorna. Fruktmannen skämtade lite och jag skrattade och sa något ”halvdräpande” och så gick vi. När vi kom till den lilla parkstumpen bakom ”Patriotens hus” vek Miki in benen i skuggan av några tallar och jag ställde ner mina påsar. Och han fick ta ett körsbär till.

Miki och jag går genom den varma förmiddagen. Längs vår gata, Hvarska, är luften mättad med lindblomsdoft. Och jag vet på nytt varför den här månaden bär det vackra namnet ”lipanj” (även om inte alls alla här använder det av vad-vet-jag-skäl – det är väl för att det är för gammalt och för nytt) och jag gläder mig åt det.

Jag glider in i linddjupet ovanför mig och tar en doftbild. Jag vet att doften når så långt den kan och jag tänker att den säger mer än så många av människans ord om vad vi borde eller inte borde göra, tycka, vilja, önska. Lindens små starka blommor erbjuder en högre frihet.

Och Miki söker skuggan för han vet mycket. Här ligger han på en ännu lite fuktig plats där regnet föll härom natten. Svalkan är ännu kvar.