Eftersom detta att bada är ett sådant krävande företag – inte minst när det är hett och jag gärna vill bada – så måste jag berätta om den här dagen. Måste jag det? Nej, men tydligen vill jag.
Jag gick upp lite extra tidigt – tio minuter tidigare en vanligt! – för att Miki skulle få en lång morgonrunda med både bollande och skuggliggande. Och vi följde planen. Sedan åt jag mina två frukostar och Miki vilade, han tyckte det var för varmt för mat. Jag släppte ner persienner och öppnade och öppnade sovrumsfönstret lite och så gav jag min av. Miki låg kvar i hörnet och kastade bara en förströdd blick på mig och jag var glad över att han var så likgiltig. Jag sneddade genom smågatorna och korsade Slavonska och klev efter några minuter på en spårvagn där. För säkerhets skull hade jag en ffp-mask och inte någon av de vanliga tygmaskerna. När vi korsade Sava tänkte jag lite irriterat på den där trista provisoriska hållplatsen bland betongpelarna på andra sidan bron och jag föregrep också den olustiga promenaden mellan bilarna på parkeringsplatserna, men vad händer? Spårvagnen stannar på sin gamla rätta plats uppe på Most mladosti! Jag hoppar på glada fötter av och tar en bild av skylten som berättar om underverket.
Och så går jag den vanliga vägen från hållplatsen. Ja, bland betongpelare, men ganska kort och sedan en bit under träden, en del av dem är tydligt lindar även om man inte tittar på dem. Jag går uppför trapporna till nasip och börjar följa den vita eller ljusgråa vägen bort mot Bundek. Det luktar hö. Jag är alldeles nära Sava, men jag ser ingenting av floden, fast bergen i fjärran är tydliga. Här har jag gått många gånger.
Framme vid Bundek tar jag min vanliga plats, byter om och brer ut mina handdukar. Två eller tre människor badar. Och två hundar som plötsligt kommer glatt upprusande ur vattnet åt mitt håll.
Sedan händer inget mer än att jag försöker läsa lite i Andruchovytjs ”Das letzte Territorium”, att jag äter en massa persikor och aprikoser och att jag badar fyra gånger.