Tillvarons förmiddagar

Nej, jag har ingen ambition att berätta något av allmänt intresse eller i så fall av så allmänt intresse att det är mycket mer allmänt än intressant. Jag vill berätta det som alla vet, inför öppen ridå tänka det som alla har tänkt, men inte alltid sagt. Ja, blabla. Och jag vill visa sådant jag visat förut, helst otaliga gånger. Dagens bilder är från de senaste dagarnas morgonpromenader. Vi går en liknande runda varje morgon, ja, jag kallar det ”morgon” men egentligen är det nog förmiddag. Vi går runt parken, vi bollar lite, sedan går vi längs Pašmanska (Pašman är en ö strax utanför Zadar, alla gator här har önamn) och igår eller vilken dag det nu var tog jag en bild på de där blåa blommorna på höga smala stjälkar utanför det ena staketet.

Insidan vaktas av tre retrivrar – en labrador och två golden, eller så är den minsta en blandning – som sköter sitt arbete på ett lite motsägelsefullt sätt. De två vuxna skäller högt och hoppar mot staketet, medan det lille hoppar på dem. Alla tre viftar på svansarna och Miki ropar och hoppar och viftar på svansen han också från sin utsida.

Mikis ”teta Katarina” träffar vi inte sedan värmen kom. Kanske går hon ut tidigare nu för att mata sina hemlösa katter. Hon har mycket svårt att gå, så det blir väl för mycket med värmen ovanpå det. Ingen kan göra något åt hennes ben och terapin hon gick på är bara dumheter, säger hon, ”och de vill bara att jag ska sitta i rullstol”. Kanske skulle mer pengar kunna hjälpa. I alla fall tror jag inte att hon har slutat gå till den där hörnan där hennes speciella katt brukar vänta. Hon släpar sig säkert dit för hon är mycket tapper och hon känner sig behövd av den här katten.

Igår, för det var nog igår, var vi hos min ”fruktman” och jag köpte ”allt”: paprika, solvarma tomater, lök – både yngre och äldre –, vitlök, persikor, aprikoser och körsbär. Miki hittade ett hönsben som han tuggade i sig noggrant och högljutt (berätta inte att hundar inte ska äta sådant!). Sedan åt han några körsbär som ramlat ner på marken. Det knäckte ordentlig om kärnorna. Fruktmannen skämtade lite och jag skrattade och sa något ”halvdräpande” och så gick vi. När vi kom till den lilla parkstumpen bakom ”Patriotens hus” vek Miki in benen i skuggan av några tallar och jag ställde ner mina påsar. Och han fick ta ett körsbär till.

Kommentera