Kategori: Berättelser ur livet

På cykeln kan jag ibland bli mycket tankspridd, ja, så urblåst att plötsligt ingen enda tanke finns kvar i mitt huvud. Egendomligt nog inträffar denna tankarnas flykt bort från huvudet alltid på samma plats. Det händer strax efter järnvägsbron någonstans där Edsvägen blir Edsgatan och jag kommer in i ”stan” (Vänersborg alltså). Just där på gränsen har det i flera år – men inte alls varje gång jag cyklar förbi – kommit att uppstå en besynnerlig glömska, ett tillfälligt vakuum i min hjärna. Plötsligt vet jag inte vart jag är på väg eller varför jag är där jag är. Det är lite obehagligt och min första reaktion brukar vara att "i blindo" fortsätta rakt framåt, men ibland måste jag stanna och stiga av cykeln för att fånga in tankeförmågan igen. När jag har fötterna på marken vet jag genast vart jag är på väg och vad jag har för avsikter med min cykeltur. Ganska underligt, eller hur? När jag går till fots händer mig aldrig något sådant. Och bil kör jag inte och det är möjligt att det är en välsignelse. För hur skulle det vara med en bilförare som mitt under färden med ens behöver sätta ner fötterna på marken?

Igår eftermiddag gav Londi och jag oss trots torkan (nu regnar det äntligen) ut på en kantarellrunda här i Onsjöskogarna igen. Under de senaste dagarna har det känts som om skogens större djur vore extra många och nära inpå oss och då och då har vi varit så nära förbispringande rådjur att vi nästan känt fläkten av dem.

Vi gick den vanliga vägen till det som är kvar av Hovmanstorpet och så uppför backen och genom skogen och ut på Brudarebacken, där Norsken en gång bodde och i vars gamla jordkällare årets rävungskull vuxit upp. Lite här och där hittade vi några halvtorra kantareller som jag plockade medan Londi såg på. Vi gick över den sanka alängen och sedan längs den lilla björkallén och över det som en gång var järnvägen, men som det nu bara finns stenunderlaget kvar av. Där på andra sidan öppnar sig sedan ett år ett stort kalhygge och där såg vi dem, de båda älgkalvarna från fjolåret – en kviga och en ungtjur. Allt det barnsliga och kalviga var borta och jag stelnade till och viskade tyst åt Londi att hålla sig bakom mig. Vi stod stilla.

Men de upptäckte oss förstås ändå och valde att galoppera iväg. De första kliven ser alltid lite osmidiga ut och tunga ut, men sedan får de upp ett slags väloljad glidflykt i steget. Snart var de över på andra sidan av hygget och saktade då ner farten till en stilla skritt.

Jag visste inte om vi skulle vända eller kanske ändå ta oss till det där kantarellstället lite ovanför hygget. Till slut var det lockelsen från kantarellguldet som vann och vi gick längs en gammal stig runt den kalhuggna ytan och så in i skogen. Nästan genast kändes det att vi inte var ensamma. Londi sniffade i luften och jag tyckte jag hörde ett knakande inifrån granarna och där mellan stammarna såg jag två avlånga grå ansikten med öron och blickar riktade mot oss.

Jag tog någon fumlig bild, men vek sedan av bortåt med Londi tätt bakom mig. Älgarna vände och styrde sina steg bort ifrån oss. Jag andades ut. Sedan småsprang vi till kantarellstället och jag plockade snabbt och darrhänt lite guld.

Sedan gick vi i en vid båge runt genom skogen och runt hygget. Hjärtat dunkade hårt och jag tänkte att en tredje gång får vi inte träffa på dem. Londi gick i hasorna på mig och visste säkert detta hon också.

…

Ursprungligen är jag utrustad med ett uselt lokalsinne, men genom alla vandringar i skogarna här har det undan för undan ristats in en karta över just det här området i mitt huvud. Och det är inte bara en geografisk karta utan också på sätt och vis en historisk karta jag har där inne. På den finns alla årens kantarellställen markerade och alla platser där jag sett älgar och rävar och jag ser hur det såg ut före avverkningarna. Rådjuren och hararna springer så mycket kors och tvärs, så där är kartan lite suddig av alla minnesspåren.

Jag föreställer mig att den här ”historiska” kartan jag ständigt bygger vidare på i mitt huvud ger mig ett slags minnesskärpning i tider när vi människor börjat lägga mer och mer av minnet utanför våra egna hjärnor. Den här skogskartan jag har återför mitt tänkande till tiden före internet och på sätt och vis till den som var före boken. Och den rullas inte upp automatiskt utan jag måste medvetet och ofta med viss möda tänka fram den, om jag vill veta något.

Schwedt är en stad jag har föreställningar om utan att egentligen veta nästan något alls. Fragment av berättelser och suddiga, kanske förvrängda minnen av berättelser blandar sig med några få intryck från egna upplevelser. Det är min mors barndomsstad. Här levde hon också sin första ungdom. För någon dag sedan kom det här kortet (klicka så syns det bättre!) till mig och jag har redan tittat mycket på det:

Det här är platsen som utgjorde världen i uttrycket ”hos oss” (”bei uns”). Genom staden löpte gatan Schloßfreiheit, en stor och bred allé, tror jag. Här fanns en gång ett stort slott. På vintrarna åkte man skridskor på Oderwiesen (Oderängarna). Det fanns ett sjukhus och det fanns ”Tennisdamen”. Och Hitlerjugend. Strax intill fanns en ort som hette Niederkränig (den ligger i Polen nu) och dit gjorde man utflykter. När man skulle till tandläkaren åkte man till Angermünde. I närheten av Schwedt odlade man tobak och sparris. Mamma tycker fortfarande inte om sparris för det blev visst mycket sparris på grund av de här odlingarna. I slutet av andra världskriget blev staden nära nog fullständigt jämnad med marken och under DDR-tiden byggdes här skrämmande fula Plattenbauten i fantasilösa rader. Dem har jag sett. Och till Schwedt leder en oljeledning från Uralbergen. ”Schwedt” betyder ”världen”.

Den nordiska sommaren är lätt och luftig, grön och blå; den är bräcklig och kort, men just därför är den närmare evigheten än de långa gulröda somrarna längre söderut. Den är ett smalt utsnitt ur något som finns utanför tiden. Det är därför vi här uppe grips av en sådan märklig stilla iver så fort sommaren visar sitt ansikte. Kan vi, så lämnar vi omedelbart vardagens plikter, sätter oss i syrenbersån eller i gatukaféet, går ner till sjön, far ut till havet…

Det är solglittrande blågröna dagar nu. Londi och jag har det här året hittat till nya och mer närbelägna badplatser. Vi går bara genom skogen ner till Karls Grav, det band av vatten som förbinder Vänern med Göta Älv. Ibland kliver vi i från ”vår” sida, ibland går vi över vid slussen och vidare till Kelso och hans matte och badar från motsatta sidan, solsidan. Vi skulle lätt kunna simma över från badplats till badplats i stället för att ta omvägen över slussen, men vem av oss ska ha klädbyltet och skorna på huvudet?

°°

°

I Salongen finns nu en recension av Yoko Tawadas första bok i svensk översättning.

I min barndom hade månaden maj oräkneligt många dagar; ja, så var det verkligen. Ur minnets gömmor dyker nu en bok från den tidens bokhyllor upp. Den är skriven av Erich Kästner och den bär titeln Den 35 maj. Det var inte något särskilt alls med den titeln, tyckte jag. Jovisst, jag kunde månadernas namn och jag kände till hur många dagar de hade. Jag hade också lärt mig ramsan ”30 dagar har november…”. En dag kom den där boktiteln på tal i familjen och en av mina yngre (!) bröder sa då med kavat röst: ”Så många dagar finns det ju inte i någon månad!” ”Oj”, tänkte jag överrumplad, men jag valde att inte säga något om saken. (Det här är första gången jag berättar detta.)

skogsmorgon den 35 maj 2010