Den nordiska sommaren är lätt och luftig, grön och blå; den är bräcklig och kort, men just därför är den närmare evigheten än de långa gulröda somrarna längre söderut. Den är ett smalt utsnitt ur något som finns utanför tiden. Det är därför vi här uppe grips av en sådan märklig stilla iver så fort sommaren visar sitt ansikte. Kan vi, så lämnar vi omedelbart vardagens plikter, sätter oss i syrenbersån eller i gatukaféet, går ner till sjön, far ut till havet…
Det är solglittrande blågröna dagar nu. Londi och jag har det här året hittat till nya och mer närbelägna badplatser. Vi går bara genom skogen ner till Karls Grav, det band av vatten som förbinder Vänern med Göta Älv. Ibland kliver vi i från ”vår” sida, ibland går vi över vid slussen och vidare till Kelso och hans matte och badar från motsatta sidan, solsidan. Vi skulle lätt kunna simma över från badplats till badplats i stället för att ta omvägen över slussen, men vem av oss ska ha klädbyltet och skorna på huvudet?
°°
°
I Salongen finns nu en recension av Yoko Tawadas första bok i svensk översättning.