Att glömma vart

På cykeln kan jag ibland bli mycket tankspridd, ja, så urblåst att plötsligt ingen enda tanke finns kvar i mitt huvud. Egendomligt nog inträffar denna tankarnas flykt bort från huvudet alltid på samma plats. Det händer strax efter järnvägsbron någonstans där Edsvägen blir Edsgatan och jag kommer in i ”stan” (Vänersborg alltså). Just där på gränsen har det i flera år – men inte alls varje gång jag cyklar förbi – kommit att uppstå en besynnerlig glömska, ett tillfälligt vakuum i min hjärna. Plötsligt vet jag inte vart jag är på väg eller varför jag är där jag är. Det är lite obehagligt och min första reaktion brukar vara att "i blindo" fortsätta rakt framåt, men ibland måste jag stanna och stiga av cykeln för att fånga in tankeförmågan igen. När jag har fötterna på marken vet jag genast vart jag är på väg och vad jag har för avsikter med min cykeltur. Ganska underligt, eller hur? När jag går till fots händer mig aldrig något sådant. Och bil kör jag inte och det är möjligt att det är en välsignelse. För hur skulle det vara med en bilförare som mitt under färden med ens behöver sätta ner fötterna på marken?

4 tankar om “Att glömma vart

  1. Det handlar uppenbart om en brytpunkt i the time-space continuum (på Irland kallas dom fairy paths). Det är här fèerna promenerar ner för maskhålen för att knippa rosor i andra galaxer.

  2. Gunnar,
    trevligt med en förklaring på fenomenet. Tack! Lite prosaisk plats för feer möjligen, den här Edsgatan, men ”ed” är ju ett namn från forntid, så det väger kanske upp saken något.

  3. Jag har mycket vaga begrepp om vad det här kan vara men gissningsvis kan jag tänka mig att cykla är helt enkelt att gå för långt. Sätt ner foten för gott vetja, riskera inget. Vi behöver dig.

  4. Genom att prata så här vitt och brett om sällsamheten har jag nog brutit magin och kan i fortsättningen förmodligen på vardagligast tänkbara sätt cykla över den osynliga skarven mellan Edsvägen och Edsgatan.

Kommentera