Älgmöten och min ”historiska skogskarta”

Igår eftermiddag gav Londi och jag oss trots torkan (nu regnar det äntligen) ut på en kantarellrunda här i Onsjöskogarna igen. Under de senaste dagarna har det känts som om skogens större djur vore extra många och nära inpå oss och då och då har vi varit så nära förbispringande rådjur att vi nästan känt fläkten av dem.

Vi gick den vanliga vägen till det som är kvar av Hovmanstorpet och så uppför backen och genom skogen och ut på Brudarebacken, där Norsken en gång bodde och i vars gamla jordkällare årets rävungskull vuxit upp. Lite här och där hittade vi några halvtorra kantareller som jag plockade medan Londi såg på. Vi gick över den sanka alängen och sedan längs den lilla björkallén och över det som en gång var järnvägen, men som det nu bara finns stenunderlaget kvar av. Där på andra sidan öppnar sig sedan ett år ett stort kalhygge och där såg vi dem, de båda älgkalvarna från fjolåret – en kviga och en ungtjur. Allt det barnsliga och kalviga var borta och jag stelnade till och viskade tyst åt Londi att hålla sig bakom mig. Vi stod stilla.

Men de upptäckte oss förstås ändå och valde att galoppera iväg. De första kliven ser alltid lite osmidiga ut och tunga ut, men sedan får de upp ett slags väloljad glidflykt i steget. Snart var de över på andra sidan av hygget och saktade då ner farten till en stilla skritt.

Jag visste inte om vi skulle vända eller kanske ändå ta oss till det där kantarellstället lite ovanför hygget. Till slut var det lockelsen från kantarellguldet som vann och vi gick längs en gammal stig runt den kalhuggna ytan och så in i skogen. Nästan genast kändes det att vi inte var ensamma. Londi sniffade i luften och jag tyckte jag hörde ett knakande inifrån granarna och där mellan stammarna såg jag två avlånga grå ansikten med öron och blickar riktade mot oss.

Jag tog någon fumlig bild, men vek sedan av bortåt med Londi tätt bakom mig. Älgarna vände och styrde sina steg bort ifrån oss. Jag andades ut. Sedan småsprang vi till kantarellstället och jag plockade snabbt och darrhänt lite guld.

Sedan gick vi i en vid båge runt genom skogen och runt hygget. Hjärtat dunkade hårt och jag tänkte att en tredje gång får vi inte träffa på dem. Londi gick i hasorna på mig och visste säkert detta hon också.

Ursprungligen är jag utrustad med ett uselt lokalsinne, men genom alla vandringar i skogarna här har det undan för undan ristats in en karta över just det här området i mitt huvud. Och det är inte bara en geografisk karta utan också på sätt och vis en historisk karta jag har där inne. På den finns alla årens kantarellställen markerade och alla platser där jag sett älgar och rävar och jag ser hur det såg ut före avverkningarna. Rådjuren och hararna springer så mycket kors och tvärs, så där är kartan lite suddig av alla minnesspåren.

Jag föreställer mig att den här ”historiska” kartan jag ständigt bygger vidare på i mitt huvud ger mig ett slags minnesskärpning i tider när vi människor börjat lägga mer och mer av minnet utanför våra egna hjärnor. Den här skogskartan jag har återför mitt tänkande till tiden före internet och på sätt och vis till den som var före boken. Och den rullas inte upp automatiskt utan jag måste medvetet och ofta med viss möda tänka fram den, om jag vill veta något.

7 tankar om “Älgmöten och min ”historiska skogskarta”

  1. I slutet av juni brukar jag spana efter en växt som heter ”brudbröd” – den liknar älggräs, fast den är mindre och kommer alltså före älggrästiden -. Underligt namn, tycker jag. I år har den f.ö. varit ovanligt rikligt förekommande liksom så mycket annat.

  2. Enligt SAOB: Brudbröd har rötter med knölartade, ätliga förtjockningar. Folkfantasien har förgyllt upp detta faktum genom att ge den namnet ”brudbröd”.

  3. Bodil,din ”historiska karta” är ett sätt att ”läsa landskapet med fötterna”, något som jag tror är en viktig erfarenhetskälla som alltmer faller bort, men som vi behöver i detta moderna höghastighetssamhälle. Kan man dessutom genom upprepning memorera landskapet ger det en dimension av omedelbarhet som nästan helt försvunnit i våra dagar. Kanske är det en ödesdiger förlust. Jag vandrar, alltså är jag till.

  4. Tack Agneta, för brudbrödsförklaringen! Det tyska ordet – som finns i länken jag lagt in här ovanför – är förresten också hemlighetsfullt: Kleines Mädesüß.

    Lennart, ja, jag tror att man kan upptäcka en del om sitt eget tänkande om man gnor omkring så där i landskapet. Man går samtidigt omkring i det egna huvudet och plockar och tittar igenom vad som finns där.

Kommentera