Kategori: Berättelser ur livet

Daniela, min italienska kollega här vid Filozofski fakultet i Zagreb, och jag har ibland funderat över och pratat om att det egentligen är både trist och konstigt att vi knappast känner någon av de andra utlandslektorerna här. Nå, härom dagen kom vi på att det som inte är, det kan bli och så satte vi ihop ett litet rundbrev till våra utländska kolleger, en adresslista hade vi redan genom en av sekreterarna. Och smack, så släppte vi iväg det tjocka gruppmailet! Inom några timmar hade vi redan en bunt svar. Men – några av dem som skrev lät oss upptäcka vissa brister i vår organisationstalang. Vi hade satt tidpunkten till fredagen den 29 oktober, men någon sådan finns inte det här året, meddelade oss en kinesisk kollega och hon ville tro att vi menade lördagen som ju verkligen är den 29, men vi menade i stället fredagen den 28 (för eropéer är dagarnas namn det primära, för kineser i Europa känns antagligen datum pålitligare, lärde vi oss av det). Sedan mailade en slovensk kollega att kaféet i arkeologiska museet som vi valt för träffen bara har öppet sommartid och nu har det faktiskt hunnit bli höst.

Vi lyckades alltså med konststycket att föreslå både fel tid och fel plats. Men det som är fel kan ofta rättas till, så nu har vi bestämt att vi ses utanför arkeologiska museet idag klockan ett. Tyvärr har det visat sig att många av våra kolleger undervisning då, så den här första träffen blir en mycket liten försöksballong, men vi vet att det till nästa gång finns intresse från lektorerna från Kina, Ungern, Japan, Slovenien, Slovakien, Spanien, Belgien, Frankrike, Österrike, Tyskland och Portugal och kanske ännu fler – för en del är säkert borta på grund av den stundande allhelgonahelgen, som vi inte heller tänkte på.

Härom dagen var Londi och jag på ”vårt torg” Branimirova tržnica för första gången på länge. Ja, vi hade inte varit sedan försommaren, efter det hade det blivit för varmt för Londi att gå dit och för mig ensam en alltför tråkig väg. Och sedan ”glömde” jag under en tid att gå dit och nöjde mig med min ”lördagslastbil”, fast där finns ju inte ”allt” och det kom jag nu att tänka på. När vi dök upp på torget igen blev vi hälsade välkomna tillbaka. Jag saknade min ”honungstant” men hon är väl inte där varje dag. Kommer hon inte tillbaka får jag väl i värsta fall hämta min honung på Dolac. Jag köpte lite rötter och paprikor och hemgjord ajvar. Och så köpte jag sådana där små mörka druvor med tjocka skal och stora kärnor som är så oerhört söta och goda, men säkert helt omöjliga för export för förutom det här besvärliga med skalen och kärnorna så är de väldigt känsliga och ”färska”. De ska ätas direkt. Och så köpte jag – på Predis inrådan – förförsta gången en påse sådana här halvtorkade fikon.

En spännande ätupplevelse blev de här fikonen. Alla smakade olika. Ja, alla var förstås inte godast, men några var fantastiska – på olika sätt.

Gårdagen var en vandringsdag, den första den här hösten. För två veckor var det ännu sommar här och då var det ännu havet eller någon grön flod som lockade mest. Men nu är det den härliga hösttiden med pricklande frisk luft och ljust och lätt solsken. Vi, det vanliga vandrargänget, Draženka, Predrag, Buba, Londi och jag, gick upp genom bokskogen mot Sljeme. Som en kommentar till bergets namn lägger jag in ett litet självcitat från när vi var i de här trakterna i början av april:

Jag har märkt att nästan ingen här säger Medvednica, nästan alla säger Sljeme, men egentligen är Sljeme namnet på Medvednicas högsta topp (1033 meter). Man säger att man går till Sljeme, men de flesta går inte alls upp till toppen. Det gjorde inte vi heller, fast vi sa också att vi gick till Sljeme.

Nå, vi gick inte heller till toppen eller inte heller denna gång gick vi till toppen, men vi tyckte att vi gick till Sljeme, för det gör man. I alla fall gick vi en helt annan väg än sist och ett tag befann vi oss utanför Zagrebs županija (”provins”), nämligen i Krapinsko-zagorska županija märkte vi av en skylt som hälsade oss välkomna dit.

Till en början följde vi en väg som ”alla andra” också valt, så det var mycket folk omkring oss:

Men efter ett tag svängde vi in på en egen stig och efter det mötte vi bara ett fåtal vandrare. Det fanns gott om vatten i bäckarna, så Londi och Buba kunde ta sig en slurk lite då och då och vi människor fyllde våra vattenflaskor.

Uppe på ”toppen”, alltså en lägre topp en själva Sljeme, finns det två serveringar och diverse andra märkvärdigheter. Hit når också en bilväg, så plötsligt var det bilar längs kanten.

Blicken ner mot slätten skymdes nästan helt av träd, men man anade att det var lägre där bakom.

Vi åt vår medhavda matsäck och köpte lite specialiteter fyllda med ost och äpplen i den ena serveringen och sedan började nedvandringen.

På ett ställe gick det att få en liten utblick över det omkringliggande landskapet:

Bokskogen är ännu mycket grön här:

Ni vet nog var den här balkongen och det här fönstret med så vitt uppslagna fönsterluckor finns. Det här huset utövar sedan första gången jag såg det i februari i år en stark dragningskraft på mig. Skulle mitt liv se helt annorlunda ut om jag bodde där innanför i stället för i det här moderna eller halvmoderna ganska karaktärslösa huset inte långt från den slamrande, mullrande Vukovarska? Skulle detta sköna mediterrana förfall göra det som händer inom dess väggar helt annorlunda än det som händer här? Skulle jag ändå sitta där framför en dator och skriva texter och texter om texter eller skulle jag hela tiden se ut över husen och havet?

För länge sedan i ”min italienska ungdom” var jag ganska ofta i sådana här hus. Jag vet hur lite det kan finnas där inne. Väggarna är säkert vita eller borde vara det. Några dunkla möbler står utmed väggarna, ett tungt bord i mitten av det större rummet, en stor klumpig säng i det mindre och i båda lyser – de kvällar man behöver tända det – ett hårt vitt ljus ensligt från taket.

Jag skulle leva på fårost och tomater och druvor och äpplen ibland, om jag hittade sådana här goda som hos killen med lastbilen idag. Och åt några hemlösa katter skulle jag som textilkonstnärinna från Darmstadt (eller översättare från Zagreb-Vänersborg) av det rätta virket erbjuda en fristad.

°°

PS Salongen har begåvats med en ny text.

Jag försöker lokalisera min position i världen. Bor jag här ”på allvar” nu? Jag minns en bild jag hade i huvudet sent i höstas. Jag stod med fötterna på varsitt isflak – ja, det där med is var egentligen oviktigt – och jag kände att de här flaken sakta sakta gled isär. Det går inte att stå så hur länge som helst. Någon gång måste man dra över den ena foten till det flak där den andra står, eller hur? Nu har jag kanske nått den punkten. Är det här hemma nu? Jag vet inte, för jag får kanske inte stanna här – mer än ett år, två, tre? Men Sverige känns som borta nu, så är det. Har jag bosatt mig i ett slags hemlöshet? Kanske. Nej, missförstå mig inte, det här är ingen klagolåt, inget nödrop, det är ett försök till analys av en belägenhet.

Och vad talar jag för språk? Min kroatiska är fortfarande ytterst skral och benar jag på skoj upp gårdagen utifrån vilka språk jag använde så såg det ut ungefär så här: minikroatiska – engelska – svenska – italienska – tyska – engelska – minikroatiska – lite italienska i telefonen.

Och – mest som en liten påminnelse till mig själv – detta tänkte jag i december om min bostad här.