Ni vet nog var den här balkongen och det här fönstret med så vitt uppslagna fönsterluckor finns. Det här huset utövar sedan första gången jag såg det i februari i år en stark dragningskraft på mig. Skulle mitt liv se helt annorlunda ut om jag bodde där innanför i stället för i det här moderna eller halvmoderna ganska karaktärslösa huset inte långt från den slamrande, mullrande Vukovarska? Skulle detta sköna mediterrana förfall göra det som händer inom dess väggar helt annorlunda än det som händer här? Skulle jag ändå sitta där framför en dator och skriva texter och texter om texter eller skulle jag hela tiden se ut över husen och havet?
För länge sedan i ”min italienska ungdom” var jag ganska ofta i sådana här hus. Jag vet hur lite det kan finnas där inne. Väggarna är säkert vita eller borde vara det. Några dunkla möbler står utmed väggarna, ett tungt bord i mitten av det större rummet, en stor klumpig säng i det mindre och i båda lyser – de kvällar man behöver tända det – ett hårt vitt ljus ensligt från taket.
Jag skulle leva på fårost och tomater och druvor och äpplen ibland, om jag hittade sådana här goda som hos killen med lastbilen idag. Och åt några hemlösa katter skulle jag som textilkonstnärinna från Darmstadt (eller översättare från Zagreb-Vänersborg) av det rätta virket erbjuda en fristad.
°°
PS Salongen har begåvats med en ny text.
Det du skriver får mig att tänka på en mänsklig egenskap som, trots att den ibland kan medföra ett visst… obehag, ändå kan bidra till att man lever ett rikare och mer… autentiskt liv, är den att kunna kliva ur sina egna skor och i tanken placera sig själv i ett annat, alternativt liv, eller rättare: i en annan livssituation, där man gjort andra val och därmed skulle ha levat på ett annat sätt. En förmåga till kontrafaktiskt tänkande, om man så vill. En förmåga att inse att det liv vi lever aldrig är självklart nödvändigt. Och en insikt om att det vi lite vagt kallar slumpen spelar en större roll än vi tror.
”…är den att” ska vara ”nämligen den att”
Lennart,
det liv jag lever nu som ganska klart är avskilt från mitt tidigare liv (jag syftar inte bara på flytten till Kroatien) gör kanske att jag lättare frestas att gång på gång tänka ut andra möjliga liv. Risken med det här är väl att man tappar fotfästet och får svårt att skilja mellan sina tankar om livet och det liv man faktiskt lever. Livet en dröm.