Kategori: Berättelser ur livet

Igår var det en fontändag för Londi och på sätt och vis för mig också, som fontänfotograf – och som lockad att hoppa i själv. Kanske borde jag inte ha dragit med Londi in till stan i hettan, men på förmiddagen verkade den ännu ganska hanterlig. Sedan svällde den…

Först drack Londi lutad på armbågarna i den triangulära fontänbassängen framför Nationalbanken – (byggnaden är en skapelse av Viktor Kovačić och den ska jag vid ett annat tillfälle visa upp):

Någon halvtimme senare genomförde hon sin klassiska drickning ur fontänen på Trg bana Jelačića:

Sedan steg värmen och jag bestämde att det var tillåtet för hundar att bada i fontäner, så i parken Zrinjevac klev Londi ner i vattnet:

En kort stund senare tog hon ett dopp i fontänen bakom Tomislavstatyn – ni ser Glavni Kolodvor, Centralstationen, i fonden, statyn kan man väl bara ana:

Och solen fyllde himlen:

Nu här den bästa tiden: sommaren är ännu kvar och häller sol och värme över dagarna, värme över kvällarna. Att nätter och morgnar blivit lite svalare är det ingen som klagar över. Samtidigt är hösten här med all sin överflödande rikedom. De mogna druvorna hänger ner från bersåerna, frukträden tyngs av äpplen, päron, plommon, persikor och aprikoser. Nötterna rasslar på marken. De proppfulla stånden på grönsakstorgen prunkar i överdådiga färger. Tänk vad röda paprikor kan vara!

Londi och jag kom just hem från vår lördagsmorgonpromenad till den unge mannen som säljer sina täppors frukter från en liten lastbil i hörnet av en parkeringsplats inte så långt här ifrån. Det var liv och rörelse där denna morgon. Folk pratade högt och knuffade vänskapligt på varandra i den lilla kön som gick på både längden och bredden. Londi passade på att låta sig klias mitt i röran, hon gillar ju att ha folk omkring sig. Och vi handlade massor. Jag tror jag ska pina er med att berätta precis vad: ett kilo tomater, ett kilo röda paprikor, ett kilo plommon, ett kilo päron, en liter (eller en mera obestämd mängd) kiselo vrhnje (sur grädde, som ni säkert vet) och tio jaja (ägg alltså). Det blev 57 kuna.

Här är alltsammans i mitt kök – bilden är lite mörk för det finns inga fönster i köket, men desto fler här i balkongrummet:

Jag är en ekorre eller i alla fall en plockande varelse och här i mina kvarter i Sigečica finns det mycket gott i träden och på marken under den vackra årstiden. I början av sommaren sträckte jag upp händerna bland klarbärsträdens grenar och lite längre fram i sommaren var det små gula plommon som lockade till plock.

Nu är druvorna mogna i bersåerna och trädgårdarna här omkring. Många druvklasar hänger ut över gatan och då är det svårt att inte åtminstone ibland nypa av en druva eller två. Det här faller förstås inom begreppet ”palla”, fast ”palla druvor” låter ovant.

Efter en blåsig natt ligger det ofta små blåa druvor på trottoaren och då är de väl allas.

ni ser hur perfekt runda de här druvorna är

Och kanske ännu bättre: nu är början av valnötternas långa tid. Vid varje Londi-runda när det inte är mörkt samlar jag på mig en näve eller två. De flesta äter jag direkt och knäcker dem mellan tänderna eller med foten mot gatan, men ett par tar jag med mig hem varje gång.

Londi ägnar sig åt annat samlande. Hon plockar bröd i buskarna.

Johannesbrödträdet hör till de mytomspunna träden i vår värld. Trädet självt i sin eviga grönska där det står på en torr hård jord, men särskilt dess märkligt formade frukter talar till fantasin och inbillningskraften. I litteraturen finns detta träd redan i Gilgamesheposet och sedan förstås på många andra ställen: I Giovanni Vergas I Malavoglia finns på gården en mäktig carrubo. Och så här säger Fernando Pessoa en gång:

Ibland promenerade vi arm i arm under cedrarna och

johannesbrödträden och ingen av oss tänkte på att leva.
Vi trodde oss vara odödliga.

Igår blev jag rikligen beskänkt med johannesbröd från den vackra solöversköljda ön Hvar.

Jag kommer att äta dem – och mäta mitt guld med dess frön.

För ni känner väl till historien om sambandet mellan johannesbrödfröet och mätning av gulds renhet och massa? Ordet ”karat” kommer från grekiskans keration som betyder just johannesbrödfrö. Dessa frön är sinsemellan mycket lika också från frukt till frukt och en gång i tiden var man säker på att alla vägde exakt lika mycket. Och kanske gör de det. Vi är väl inte här för att räkna undantagen?

Här kan ni läsa lite mer och lite sakligare om den här karathistorien.

Igår kväll när jag stod och degade i värmen med några bekanta på gång- och cykelvägen som leder förbi moskén var det någon som började pratade om sniglarna. Hon pekade på ett träd alldeles bakom oss och då såg jag med en känsla av starkt obehag att stammen var klädd med snäckor. Alla utom jag verkade vara bekanta med fenomenet. Några påstod att det beror på hettan och torkan – sniglarna letar efter fukt på träden. Andra menade att träden är sjuka eller att marken är sjuk eller förgiftad. Det intressanta är att sådana här snigelträd bara finns utmed Ulica Frane Krste Frankopana, där vi stod, och längs Ulica Grada Chicaga som utgör fortsättningen på den gatan i riktning ner mot Sava. Jag tittade och tänkte att det här måste jag undersöka. Imorgon går jag hit och tar bilder.

Under natten svepte en enorm vind in över Zagreb och blåste ut värmen ur gatorna och husen. Jag öppnade fönstren åt båda hållen, band fast sovrumsförstret med hundkopplet i byrån och fönstret jag öppnat i balkongrummet höll jag fast med båda händerna. Vinden ilade genom rummen och allt blev friskt och svalt. Och jag kände att jag äntligen utan möda kunde föra en tanke till slut.

På morgonen travade Londi och jag iväg till gatan med snigelträden. Jag hade kameran med mig och tog bild efter bild. Då upptäckte jag en ny underlighet: sniglarna hade inte bara krupit upp på träden utan också på lyktstolparna! Där kan väl ändå inte finnas någon fukt att hämta?

Jag petade lite på snäckskalen och märkte då att de här sniglarna är döda.