Rum

Innan jag somnade igår lät jag tankarna gå runt i rummen här. Hur bor jag egentligen? I beskrivningen av lägenheten hette det att den bestod av ett och ett halvt rum. När jag städar tycker jag att det är sex rum: hallen, badrummet, köket, sovrummet, vardagsrummet och balkongrummet. Att jag sover i sovrummet är inget att berätta och inte heller vad jag använder kök och badrum till, men att favoritplatsen under mina vakna timmar är balkongrummet kanske är något att säga. Det är här ljuset kommer in, den nordvästra (jag tror att det är nordväst) väggen består till mer än två tredjedelar av fönster. Här översätter jag, här förbereder jag lektioner, rättar uppsatser och skriver texter, här mailar och skypar jag och så äter jag här också och dricker te eller vin. Londi ligger ofta under bordet medan jag gör de här sakerna. Den vid första påseendet minst självklara rollen har det utan konkurrens största rummet – det enda som räknas som helt rum i beskrivningen – vardagsrummet. Det är nästan tomt, ena väggen täcks nästan helt av en bokhylla med några skåp längst ner. Och så finns det en soffa, en röd soffa, där en gäst kan sova eller där jag sover om jag har en gäst. Någon gång ibland lägger jag mig där och sover middag och då brukar Londi hoppa upp i fotändan, som kanske egentligen är huvudändan. Det viktigaste med det här stora rummet är tomrummet det inrymmer. Det är själens rum, en plats där tankarna fritt kan ströva utan att slå emot någonstans. Det har inga fönster utåt, fönstret och glasdörren vetter mot balkongrummet. Jag tänder mycket sällan någon lampa där (ja, det finns bara en, den i taket), så oftast är det mörkt eller halvmörkt, men det känns ändå som ett mycket viktigt rum och jag tror också att Londi vet dess värde.

En gång när jag var i de första tonåren läste jag en bok om den minoiska kulturen. På ett ställe stod det – så minns jag det i alla fall – att minoernas hus var byggda efter andra idéer och enligt andra mått än dem vi är vana vid. Deras hus var byggda efter kroppens mått och därför var de ofta mycket mindre och trängre än till och med de minsta av våra moderna lägenheter. Jag minns skräcken jag kände, när jag läste det där. Jag fick nästan andnöd av tanken på de här bostäderna som jag såg framför mig som ett slags hårda kroppsstrumpor. När jag i halvmörkret går genom mitt stora rum här, tänker jag ibland på min föreställnings minoiska hus och jag känner en stor lättnad och tacksamhet.