Jag har på senare år läst mycket av poeten Elfriede Gerstl och då och då har jag skrivit om henne och hennes diktning här eller i Salongen. För ungefär ett och ett halvt år sedan dog Elfriede Gerstl i sin hemstad Wien och för någon vecka sedan fick jag en bok av hennes man Herbert J. Wimmer, också han författare. Det var diktsamlingen ganze teile (hela delar) utgiven av Klever Literatur som nådde mig här i Zagreb.
Genom diktsamlingen, som Herbert J. Wimmer skrivit under det senaste decenniet löper en tråd av sorgedikter över förlusten av livsledsagerskan. Ur samlingen väljer jag att visa er den här:
halbes paar
mich in dir
gibt es nicht mehr
aber von dir
ist noch einiges
in mir
damit muss ich
haushalten
ich halbes paar
°°
Försök till en svensk version:
halvt par
av mig i dig
finns inget mer
men av dig
finns ännu något
i mig
med det måste jag
hushålla
jag halva par
Författaren har funnit ord för sin sorg.
Jag tycker att han säger något som får mig att tänka på ett alldeles nytt sätt om det här med att förlora en som står en nära; detta att det är den som är kvar i livet som är den som inte finns, alltså inte finns i den andras tankar, medan den döda finns kvar i den/de levandes tankar.
.. men hoppas vi inte alla att de dödas själar lever vidare?
Vad jag avundas troende människor.
Vad som lever vidare är alla foton av de döda.
Jag har inför foton av inte längre levande tänkt att det ligger något otillbörligt i fotots frysande av, bokstavligen, ett ögonblick i dessa människors liv. Fotot visar med ibland glasklar skärpa något som aldrig existerat och aldrig kommer att existera – tidens upphörande. Ändå är de så värdefulla, dessa foton.
Men också så tröstlös(t), att han skriver att hon färdas utan honom, det vill jag inte tro!
Men så vackert ändå, och så sant, om att hushålla …
Ja, det där lilla anspråkslösa ”haushalten/hushålla” griper mig också.