Försök till analys av en belägenhet

Jag försöker lokalisera min position i världen. Bor jag här ”på allvar” nu? Jag minns en bild jag hade i huvudet sent i höstas. Jag stod med fötterna på varsitt isflak – ja, det där med is var egentligen oviktigt – och jag kände att de här flaken sakta sakta gled isär. Det går inte att stå så hur länge som helst. Någon gång måste man dra över den ena foten till det flak där den andra står, eller hur? Nu har jag kanske nått den punkten. Är det här hemma nu? Jag vet inte, för jag får kanske inte stanna här – mer än ett år, två, tre? Men Sverige känns som borta nu, så är det. Har jag bosatt mig i ett slags hemlöshet? Kanske. Nej, missförstå mig inte, det här är ingen klagolåt, inget nödrop, det är ett försök till analys av en belägenhet.

Och vad talar jag för språk? Min kroatiska är fortfarande ytterst skral och benar jag på skoj upp gårdagen utifrån vilka språk jag använde så såg det ut ungefär så här: minikroatiska – engelska – svenska – italienska – tyska – engelska – minikroatiska – lite italienska i telefonen.

Och – mest som en liten påminnelse till mig själv – detta tänkte jag i december om min bostad här.

10 tankar om “Försök till analys av en belägenhet

  1. Ditt predikament har sitt ursprung i den för en del möjligtvis något överraskande omständigheten att Sverige inte existerar. Sverige är i själva verket ett norskt fantasifoster. Sverige kan därför inte vara varken ”borta” eller ”hemma” för dig. QED.

  2. Hej Gunnar,
    det vore kul att veta om Kroatien existerar (varje gång jag skriver ordet här, markerar stavningsprogrammet det som stavfel).

  3. Gunnar,
    visserligen känns livet ibland som en dröm – men en norsk? Nej, det finns gränser…

    Bodil,
    Du är en postmodern, globaliserad människa…

  4. ”Non sum uni angulo natus,
    patria mea totus hic mundus est.”

    Dessa ord kanske också passar in på dig, Bodil.

  5. Känner igen det här! Vet inte heller var jag hör hemma, men Sverige känns avlägset och inte ”hemma”. När jag täcker ”hem” blir det Lviv, men samtidigt inte… Jag som du vet ju inte hur länge detta får vara mitt hem. Hoppas dock länge, länge…

Kommentera