Kategori: Berättelser ur livet

Min skrivare slutade plötsligt att fungera härom kvällen och jag rotade runt på nätet efter någon uppdatering, som det snart visade sig att jag ändå inte förstod mig på att utnyttja.

Idag gick jag i stället ner i fläktaffären i bottenvåningen på huset där jag bor och berättade om mitt skrivarelände för Davor, sonen i fläktfamiljen. Han visade mig genast till Joško, en vän till honom som har ett slags ”data-affär” några hus bort här på Hvarska. Jag packade ner skrivare och dator i min resväska och drog tillsammans med Londi iväg till denna affär. Där möttes jag av en ung kvinna och strax började jag berätta för henne om min skrivares uppförande, men nästan genast såg hon sin kompetens överskriden, så hon följde mig i stället ut på gatan, runt huset och ner i en källarlokal på baksidan.

Där inne satt Joško och fyra andra män; tre av dem såg ganska udda ut, en haltade flåsande omkring med svettigt ansikte och blicken riktad mot golvet, en var lång som en stör, hade långt gråstripigt hår och såg lite allmänt förvildad ut, en var livrädd för Londi och blängde aggressivt och klängde upp mot ena väggen och slog omkring sig. På den långes bord stod en rad med höghalsade flaskor, mest rakija verkade det som. Nå, Joško tog sig raskt och målmedvetet an mina apparater. Det visade sig snart att han inte var bekant med mac och allra minst en mac som vägrar tala annat än svenska. Jag höll ett öga på Londi så att den rädde inte skulle löpa amok och så översatte jag olika kommandon till halvdålig engelska. Joško arbetade envist på och efter så där en och en halv timme hade han avinstallerat skrivarens mjukvara och sedan nyinstallerat den. Han testade att skriva ut något och se, det fungerade! Jag var oerhört lättad förstås och frågade vad han ville ha betalt för detta. Joško tittade på den långe och så suckade de båda och himlade lite med ögonen och den långe gjorde en vag gest mot flaskorna. Joško sa att, nej, vi kan inte ge några kvitton. Nehej, sa jag, men jag kan väl betala ändå? Då pekade den långe på flaskorna igen och föreslog att jag skulle köpa en flaska rakija eller kanske coca-cola, om jag hellre ville det. Nej, tack, sa jag, jag kan inte bära något mer, men jag vill gärna betala och så drog jag upp 100 kuna är plånboken och räckte sedeln till Joško och frågade om det kanske ändå var för lite. Nejdå, sa han, det är för mycket. Behåll pengarna, sa jag och så gick Londi och jag ut med resväska och allt. Slutet gott allting gott hade man kunnat säga om slutet bara varit gott, men tyvärr signalerade skrivaren ”error” när jag testade den hemma. Så jag får väl köpa en flaska rakija av de här herrarna till slut.

Sedan några år odlar jag en liten ginkgo-vana här under pausträdet. Just när sommaren bryter in brukar jag ta lite bilder på underbart grönskande ginkgoträd och visa upp dem för läsekretsen. Så här:

juni 2009

juni 2010

maj 2011

Någonstans läste jag en gång att varje ginkgo är antingen hanträd eller honträd och att de träd som finns i våra parker brukar vara hanar, eftersom frukterna luktar illa. Ibland har jag funderat över detta: Var är honträden? har jag tänkt lite förstrött men ändå med en viss nyfikenhet.

Nå, en av dagarna när Londi och jag var på väg till veterinären, när hon redan mådde lite bättre, sneddade vi över planen framför det slovenska varuhuset Mercator inte långt härifrån Hvarska. Det var soligt och en lätt vind rörde om i luftlagren och en pust av något kvalmigt svepte in över oss. Jag såg mig om. Inte långt ifrån oss stod några höga träd med fullt med små ljusa bollar på de annars kala grenarna och på marken under dem låg en matta av små runda eller lätt ovala guldrosa frukter. Jag böjde mig lite över dem och drog in luft i näsan. Ja, därifrån kom den sötäckliga lukten men uppifrån också. Bland björklöven på marken fick jag syn på några gulnade ginkgolöv. Vi står under en hon-ginkgo, tänkte jag, ett shoppingträd i stället för ett parkträd.

Förra veckan gick Londi och jag till veterinären varje dag, utom på måndagen då vi åkte taxi dit. Egentligen är det väldigt nära, drygt tio minuter om man sneddar in bakom varuhuset Mercator. Den segaste biten är den sista längs den hårt trafikerade Heinzelova, men höjer man blicken lite kan man vila den vid Medvednicas silhuett eller så sänker man nosen mot marken och hittar annat.

Jag tänkte många gånger på vilken tur det är att vi bor så här nära både universitetskliniken, som alltid – och alltid betyder verkligen alltid – är öppen

och smådjursmottagningen som är öppen varje dag:

Vi höll oss till smådjursmottagningen, eftersom vi varit där förut.

Den första dagen vi gick till fots lät Londi sig ledas in på gården till mottagningen utan att reagera märkbart. Hon orkade väl inte riktigt:

Men redan på onsdagen började hon titta menade på mig när vi svängde in där: ”Det där vet jag vad det är.” Och på lördagen, då vi gjorde vårt sista besök stannade hon nedanför trappan till ingången och vägrade att gå uppför. Jag var tvungen att övertala henne med både ord och koppel.

I dessa dystert dimmiga och mörka dagar har jag funnit en smygande ibland lite förskräckt glädje inne i mörkret och dimman. Ohooo!

°°

Nu har jag låtit den här höstens andraårsstudenter skriva om ett barndomsminne för jag vet att ett sådant ämne kan ge fina texter. Detta är en som jag tycker särskilt mycket om. Tack Helena!

Som barn hade jag en nallebjörn som jag tog med mig varthelst jag gick. Den hade inget fast namn men hette ömsom Ana, Tea, Marija, Karlo och Filip. Den bytte även kön. Ibland var den en hon och ibland en han. Eftersom den under största delen av tiden hette Ana, ska hon kallas så i uppsatsen. När jag för första gången såg teddybjörnen blev det kärlek vid första ögonkastet. Vi visste båda att Ana skulle bli min bästa väninna. 

Men Ana var mycket gammal. Hon hade varit min mammas teddybjörn när hon var liten och hon var fylld med halm och spån. Flera gånger ville mina föräldrar köpa en annan nalle och kasta bort Ana  därför att hon inte gick att tvätta så bra. Ändå räddade jag henne. Från det ögonblick blev vi oskiljaktiga. Ana gick med mig på dagis, promenerade när jag promenerade, åt när jag åt och sov när jag sov, det vill säga hon ville aldrig sova.

Eftersom Ana var mycket ömtålig och hade många plåster på kroppen, måste jag ta väl hand om henne. Trots allt hände det en gång att jag inte hade varit tillräckligt försiktig och nallebjörnen skadades. Jag lekte i trädgården utanför huset med Ana och mina dockor. Plötsligt hörde jag ett skall och visste strax att det var grannens hund som kallades för Chipsi. Jag rafsade tag i Ana och började fly. Eftersom jag sprang för snabbt, tappade jag henne. Nallebjörnens huvud lossnade, föll av och började rulla runt i gräset. Utanför huset stod inte bara Chipsi men också en äldre pojke som alltid retades med mig och andra barn. Han såg hur Chipsi snappade åt sig huvudet och hur jag förgäves sprang efter hunden och försökte fånga den. Naturligtvis började han skratta och jag gråta. Efter några minuter hände något överraskande. Pojken grep hunden och befriade nallebjörnens huvud. Trots att Ana var räddad, kunde jag inte sluta gråta. Det gjorde jag först när jag kom hem och mamma sydde fast huvudet på Anas kropp. Då insåg jag att nallen var säkrare hemma. Från det ögonblicket satt teddybjörnen bara hemma i bokhyllan och lyssnade på mina berättelser och sagor.

Helena Dobrosavljević