Förra veckan gick Londi och jag till veterinären varje dag, utom på måndagen då vi åkte taxi dit. Egentligen är det väldigt nära, drygt tio minuter om man sneddar in bakom varuhuset Mercator. Den segaste biten är den sista längs den hårt trafikerade Heinzelova, men höjer man blicken lite kan man vila den vid Medvednicas silhuett eller så sänker man nosen mot marken och hittar annat.
Jag tänkte många gånger på vilken tur det är att vi bor så här nära både universitetskliniken, som alltid – och alltid betyder verkligen alltid – är öppen
och smådjursmottagningen som är öppen varje dag:
Vi höll oss till smådjursmottagningen, eftersom vi varit där förut.
Den första dagen vi gick till fots lät Londi sig ledas in på gården till mottagningen utan att reagera märkbart. Hon orkade väl inte riktigt:
Men redan på onsdagen började hon titta menade på mig när vi svängde in där: ”Det där vet jag vad det är.” Och på lördagen, då vi gjorde vårt sista besök stannade hon nedanför trappan till ingången och vägrade att gå uppför. Jag var tvungen att övertala henne med både ord och koppel.
Så skönt att Londi förefaller att ha klarat av det hela och att ni har så nära till djursjukhus. Hur gammal är hon nu?
Londi blir elva år i början av februari (natten mellan den sjunde och den åttonde), så hon börjar bli lite till åren, men för det mesta är hon ju i fin form och verkar glad och stark. Fast jag måste nog låta henne gå igenom den här operationen ändå, alltså att operera bort livmodern, för risken att inflammationen kommer tillbaka är stor och hon ska helst inte gå igenom en löpning till. Det känns lite olustigt/oroligt, men jag måste nog fatta detta beslut, fast först får hon vara helt återställd.
Londi ser definitivt lite lessen ut där… det blir alltid lite svankryggigt över hundar när dom inte gillar saker… Men jag tycker du gör helt rätt, Bodil: gör det nu eller gör det aldrig. Det kommer att gå helt OK, Londi är hur bra som helst, no problems.
Vad snäll Londi är som låter sig övertygas att gå in!
Min Tata klarade operationen bra. Det var bara ett par dagar hon var lite ”hängig”.
Så skönt att Londi är på bättringsvägen. Jo visst ser hon lite ledsen ut på fotot. Inte är det roligt att gå till djurdoktorn….men det går säkert bra med operationen så småningom. Allt gott, önskar jag.
Tack Gunnar, Vanja och Ingrid för omtänksamma kommentarer och mentalt stöd. Jag tänker låta Londi genomgå operationen någon gång i januari. Jag måste bara bearbeta mig själv lite först.