Jag såg en en liten stund på Nobelprisutdelningen härom dagen och hörde i samband med detta Peter Englund fälla en kort kommentar till fysikpriset, en kommentar som väl byggde på något nyligen och kanske lite hastigt inhämtat men som fick mig att chockas svårt och kanske förstod jag inte riktigt vad han sa. Universum expanderar – just nu med accelererande hastighet – fram till en viss punkt och sedan kommer det att krympa för att så småningom försvinna och efter det kommer det aldrig mera att finnas något universum. Aldrig mer. Inte heller något annat universum än detta. Jag störtar ner i en allt smalare kon (jaja, det är ju det här avsmalnandet som gör en kon till just en kon): Detta är vårt enda universum. Detta är vårt enda solsystem. Detta är vår enda jord. Detta är vårt enda liv. Men märkligt nog tycker jag att konen känns trängre i motsatt riktning: Detta är mitt enda liv. Detta är vår enda jord. Detta är vårt enda solsystem. (Kanske stämmer det där med ”enda solsystem” inte, men det spelar ingen roll, det får vara med för symmetrins skull.) Detta är vårt enda universum. Varför är detta med universums ändlighet så skrämmande? Varför förbinder jag alls några känslor med detta oändligt (ja, jag säger ”oändligt” ändå) avlägsna? Är det inte lite skrattretande att ha känslomässiga band till universum på det här viset?
det här gyllenmyllret må avbilda universum lika väl som någon gnistrande stjärnhimmel
Fast hur kan fysikerna eller över huvud taget någon människa veta detta? Finns det inte sådant som människor inte kan veta? Och är inte detta med universums ändlighet eller oändlighet just en sådan sak (nej, det är ingen ”sak”)? Vad är ingenting för någonting? När universum vuxit, krympt och försvunnit finns ingenting. Vad är det? (Kvävs man om man tänker för noggrant på detta?) Vad var då allt detta gjort av? Varifrån kom det? Fanns det någonsin om det bestod av någonting som skulle bli ingenting? Har de yttersta tingen plötsigt blivit fysik? Och vilken plats har det mänskliga medvetandet här? Hur kan det veta något om universums yttersta beskaffenhet? Är detta medvetande större än universums slut? Hur kan det annars gripa om det? Kan det det?
PS Inte utan skäl för jag detta inlägg till kategorin ”löshästar”.
Om sisådär 100 miljoner år finns det inget universum utöver vår egen lilla galax, säger de. Klart det känns kvävande. Alla våra göranden och låtanden blir ju i det stora hela meningslösa. Många filosofer och författare har genom åren brottats med dessa frågor. Astronomer och fysiker funderar sig till vanvett i ”vetenskapliga” termer.
”Om ett träd faller i skogen och ingen människa finns i närheten, låter det något om trädet då?”
Om ingen människa finns kvar för att observera det nya, kalla intet som då är ”universum”, finns då universum?
Är det människans sätt att tänka in mening med livet, världen och universum som definierar dess existens? Troligen. Annars skulle vi väl inte uppleva det som så kvävande att det vi ser som universum, värld och liv är ändligt. Tror jag…
Livet får mening enbart genom sin betydelse för andra, som han sa så klokt Dag Hammanskjöld. Men om inget jag och ingen annan finns…
Det som särskilt plågar mig är det här (plötsliga?) ”vetandet” om ALLT.
Fast, Marita, hur menar du när du säger ”utöver” vår egen lilla galax? Menar du att den då – ensam – ännu skulle finnas om 100 miljoner år?
Det är kanske kunskapens utveckling som hamnar i konen. I början finns det lite kunskap och mycket att utforska, men med tiden blir det tvärtom. Och vad gör man med så mycket kunskap och så litet kvar att utforska? Då ändras frågans inriktning: ”om alla människors öron finns vid det sista trädet som faller, hur låter det då?” Det låter som ”universums yttersta beskaffenhet”, tror jag. Först då kommer dagens Nobelprisfysikers teorier att besannas, men själva kommer de inte att finnas bland dem som hör trädet falla. Pristagarna kommer alltså inte att vara med den ultimata kunskapsupplevelse, att avslöja den sista insikten. Och det är just det faktum att de inte vet hur det slutar, som gör att de vet hur det slutar.
Vad jag förstod av Nobelpristagarna kommer universum expandera snabbt även i fortsättningen, i stället för som man tidigare trott sakta in och dra sig samman långsamt. För att teorin ska stämma måste man acceptera ”Big Bang-tesen”, något inte alla vetenskapsmän okritiskt gör.
OM de nu har rätt, kommer tydligen universums stjärnor och planeter komma så långt ifrån varandra, att ljuset från andra galaxer än vår egen inte längre hinner nå jorden. Det blir kallt och mörkt, plus att solen börjar få slut på bränsle. Alltså dör livet som vi förstår det. Om ingen definierar detta ”intet” eller icke-liv är det alltså slut med universum och alla våra små och stora tankar, slut på mening, slut på liv…och därmed slut på universum.
Planeten Tellus kanske existerar men den blir en namnlös massa i ett stort ingeting.
Ja, jag arma krake fattar inte varför vi bryr oss eller varför vi tror att detta skulle vara den slutgiltiga teorin om universum. Men – så är jag inte naturvetare… Nog är det väl mer fruktbart att försöka överlämna jorden så ren och intakt som möjligt till nästa generation och de följande fem, än att ge tappt och tänka att det ändå inte finns något universum – eller liv på jorden – om 100 miljoner år. Eller?
Albert Einstein har sagt: ”Det finns bara två saker som är oändliga: universum och mänsklig dumhet. När det gäller universum är jag inte helt säker.” 🙂 Det kommer nya teorier!
”Har de yttersta tingen plötsigt blivit fysik?”
Stjärnhimlens eviga mysterium
och den celesta mekanikens under
är lag men inte evangelium
(Aniara, sång 102)
Det är detta ”ingenting” och ”aldrig mer” som jag undrar så över hur man kan VETA något om.
Ja, Bengt (eller Harry Martinson), detta under ”är lag och inte evangelium”. ”Inte evangelium”.
Och sedan är det förstås så att tankarna på dessa ting inte hjälper oss med något alls här i jordelivet. Det är ju just det att man liksom upphör att finnas till här, när man börjar tänka på galaxernas försvinnande.
Vad gäller ingenting, så är det ett problematiskt ord, som dock fysikerna vet något om.
Det är känt sedan att det i princip inte finns något stabilt ingenting; med en viss sannolikhet kan partiklar födas ur punkter som observerats som ”tomma”, fram tills dess att alltså inte är det. Ur ingenting kan helt plötsligt uppstå tvillingpartiklar (materia / anti-materia). Oftast faller sådana spontana partiklar in i varandra igen, och lever bara under en extrem kort tid, men i vissa fall kan de separeras, och då fortsätta att finnas. Man tror att denna slags process har någon slags del i universums tillblivelse. Fö. sådana partikelpar uppstår hela tiden i partikelacc.
känt sedan LÄNGE …
Jag kan inte se annat än att radikala pessimister som Giacomo Leopardi har mycket att säga oss här:
”Och liksom det funnits väldiga mänskliga riken och herradömen, av vilkas underbara, en gång allbekanta öden intet tecken, intet rykte nu något förtäljer, så skall det komma en tid, då det ej finns ett spår mer, som förtäljer om vår värld och dess vilda öden och lidanden. Endast öde tystnad och väldig ro skola uppfylla det oändliga rummet. Så skall alltets liv förgås och upplösa sig med sin fruktansvärda gåta, av ingen förklarad, av ingen begripen.” ( i ”Vilda tuppens sång”, i Vilhelm Ekelunds översättning.)
Och:
”Nature herself is an impostor towards man, making his life lovable and endurable principally by means of imagination and deception.” (ur Thoughts ,”Pensieri”, Hesperus Press, 2002).
Lennart,
”av ingen förklarad, av ingen begripen.”
är inte pessimism för mig. Tvärtom.
Och upplösningen är så långt borta att den inte intresserar mig ett smack. Trots att det var en vacker text, Bodil.
Kanske ”intresserar” det inte mig heller, men jag berörs av det om jag låter tanken gå in i det och ibland liksom det öppnas en lucka som jag störtar ut genom bort bort i vilken riktning som helst, fast samtidigt ser jag det på ett annat sätt: ”Är det inte lite skrattretande att ha känslomässiga band till universum på det här viset?”
Gabrielle,
Leopardi skrev mot upplysningstidens optimism och tro på vetenskapen och mot tanken att människan en gång för alla skulle behärska naturen. Han var lite pessimistisk på den punkten. Det är jag också. Jag förstår Bodils tankar, tror jag. Som människa får man vara glad om man kan fullfölja ett livslopp. För universum hjälper ingenting, det är som det är. Och, som någon sa, universum skiter i oss…
Bodil, den där luckan…mot svindeln, förstår jag. För mig räcker då Vintergatan ute vid havet, eller norrskenet i februari i Lappland.
Och Lennart, jag förstår nog er båda, men ville mucka lite. Samt tror jag inte att Universum skiter i oss; det låter alldeles för aktivt. En oförklarlig organism, med maligna områden, är snarare min bild.
”De oändliga rymdernas tystnad skrämmer mig.” (Pascal)
Så känns det när man en natt på balkongen stirrar ut i ”rymdens hemska hål.” Den kosmiska ensamheten slår mig med full kraft, vissheten att vi bara är ett unikt kosmiskt misstag och att det finns ingenting, absolut ingenting, därute. Sedan får astronomer och fysiker komma med vilka sannolikhetskalkyler som helst – det finns ingenting där.
Distansen mellan människor känns obetydlig i jämförelse med detta.
(Ursprungligen en kommentar som jag gjorde 2010 på FransyskanHs blogg)
Det är mera skrämmande än tanken att universum kommer att försvinna en vacker (!) dag. Tycker jag och Pascal.
”Is there Life on Mars?”. Inte mycket till tröst där. Men det finns säkert de som tänker sig sju hangarfartyg, en flygflotta och artificiella floder samt glashusbaser där; allt för ytterligare realisering av utvecklingstanken.
Bengt, ordet ingenting är i sig en villfarelse, ett felslut, menar jag. Kanske menar du inget organiskt liv? Eller vad menar du med ingenting?
@Gunnar S. Du har rätt. Ursprungligen skrev jag kommentaren i en diskussion om ”liv i universum.” (Litet gymnasial måste man få vara.)
”Vad menar du med ingenting?” – se där en existentiell fråga så god som någon. ”Ingenting” kanske är en oxymoron – i och med att man säger eller tänker det så finns det ju och då är det någonting.
Om ni förstår vad jag menar…
Bengt, förstår precis. Intressant med språkingången på problemet, också!
Och så associerar jag till Odysséen och tänker att Polyfemos och hans polare egentligen var mer dumma än Odyssevs var listig…
”Ingen har stuckit ut mitt öga!” – eh, nja, det låter ju LITE galet, min käre Polyfemos.