Kategori: Berättelser ur livet

Det har varit svåra dagar – kanske kommer Londi och jag ut på andra sidan av den här tunneln som nya eller förändrade personer.

I torsdags gick vi till veterinärsmottagning för den ödesdigra operationen, steriliseringen (orsaken till det här extrema steget var den livshotande livmoderinflammation som Londi råkade ut för i december). Gång på gång längs vägen till motagningen stannade Londi och tittade menade på mig och jag förstod att hon förstod att detta inte var någon lycklig vandring. Hon böjde sig för mitt hemska beslut, som jag egentligen inte stod bakom själv, men som jag kände mig tvingad att vilja. Jag tänkte på vägen dit, att nu är vi ännu på den här sidan, sedan kommer det att vara en tid, kanske länge, då vi är i limbo och sedan kommer vi, om allt går någorlunda bra, ut på den andra sidan, överlevnadssidan, hur kommer det att vara där?

Vi kom in. Londi såg sig om och ville ut. Jag försökte att inte tänka på något alls. Hon fick den första sövninssprutan, föll ihop, kräktes och låg sedan bara där. Jag skickades ut, gick hem med mekaniska steg och tomt huvud. Nej, jag kan inte stoppa det mer, tänkte jag och trampade själlöst på. Hemma försökte jag att inte tänka ”nu skär de här, nu skär de där”. Jag kände mig fastspikad vid vårt öde. En timme gick och jag tänkte med fasa att nu har det skett, nu kommer hon aldrig mer att… Jag kände hur livet klövs i före och efter och jag visste att nu var det efter. Telefonen ringde, en röst sa att nu är det gjort, nu kan ni komma och hämta. Jag ringde Draženka och sa att nu. Hon kom med bilen – Buba var med och det kändes på något vis försonande – jag sprang ner med en filt på armen, ut i iskylan, det är otäckt kalla vassa dagar här just nu. Vi for iväg. Vi kom fram. Där låg Londi på golvet på en blå filt ännu medvetslös. Plötsligt pep hon och försökte resa sig och så kissade hon på sig. Det ville hon inte och hon klagade hjärtskärande. En bår togs fram och vi fick upp henne på den och lirkade in henne i baksätet i bilen. Buba och jag satte oss på ”Beifahrersitz”. Draženka körde så försiktigt hon kunde över snövalkarna och genom modden och parkerade till sist på en förbjuden plats vid bygget mitt emot ”vårt” hus. En man från fläktfirman i bottenvåningen hjälpte oss att få ut båren med Londi på ur baksätet – ett stort vitt skåp välte framför fläktaffären under tiden, men vi lät bli att fundera över det. Vi kom in i hissen och upp och in i lägenheten och ”lastade” försiktigt försiktigt av den ännu omtöcknade Londi på ett dubbelt ulltäcke i det mörka fönsterlösa vardagsrummet.

Detta var ju egentligen gott och väl, men det fanns en baksida och det var att veterinären inte velat lämna med något smärtstillande. ”Det är inte bra för hon kan göra olämpliga rörelser om hon inte känner smärtan”, fick jag som förklaring. Detta är grymhet, det vet jag, det är precis samma slags grymhet som en gång sa att spädbarn – eller ofödda barn för den delen – inte känner något eller i alla fall inte lika mycket som andra människor. Det är de mäktigas och starkas monopoliserande också av smärtan, som om det inte räckte med alla de andra monopolen.

≈≈≈

PS I Salongen finns en ny text.

Utanför mitt sovrumsfönster står det några björkar och i en av dem finns det ett skatbo, kanske minns ni det från i våras?

Nu har det hänt något märkligt där. När jag skulle hänga lite tvätt på linan utanför fönstret igår fick jag syn på två fåglar i boet, men det var inga skator. Två duvor hade tagit boet i besittning. De hoppade omkring och plockade bland pinnarna eller så satt de och kuttrade med uppburrade fjärderkappor. Värmde de sig i boet? Eller tyckte de att de hittat en bekväm plats där allt redan var fixat? Hur vill duvor ha det egentligen? Och vad kommer att hända när skatorna upptäcker detta?

≈≈

Salongen har öppnat för en ny vårsäsong.

Vad har ändrat sig sedan jag flyttade hit till detta sydslaviska land och började bo här i denna stad ”ensam” med en hund? Nej, jag är förstås inte ensam när jag lever med Londi, men det är ändå en skillnad mellan att leva med människor och att leva med en hund. Tiden blir till exempel annorlunda. Jag är på något vis ensam bärare av tiden, för Londi bär tiden på ett annat sätt eller har den placerad i en annan dimension. Jag kan inte kommentera tidens gång med någon i de här rummen, för tillfälliga besökare kan inte betrakta tiden inifrån detta rum. Tiden här inne är ett rep tvinnat av ögonblick och evighet. Intervaller, skillnader mellan förr och nu eller då och då är sådant man kan tala med människor man delar någorlunda mycket med om.

Andra saker har naturligtvis också förändrats, men de var mer förutsägbara: Jag har nya människor omkring mig, jag har ett nytt arbete, jag har börjat treva mig in i ett nytt språk, jag har lärt mig hitta bland gatorna i en ny stad, luften är varmare, sommaren längre, Sverige ser annorlunda ut och svenskan låter på ett annat sätt, min vardag har blivit fler- eller mångspråkig: under en vanlig dag använder jag fyra eller fem språk och det är lustigt hur självklart detta tillstånd nu ter sig.

Och just för att jag lever som ensam människa med en hund och därför inte rör mig så där modernt hit och dit genom luften, så har avståndet till det gamla landet blivit ganska långt både i tid och rum. Det ligger långt bort och det tar lång tid att ta sig dit. Andra länder ligger närmare på ett mycket påtagligt sätt. Slovenien ligger bara två timmar med tåg härifrån, eller egentligen bara en, men då kommer jag bara till Dobova, gränsstationen. Italien eller Trieste kan jag nå på fem-sex timmar, har jag nyligen förstått, och detta trots att tågen slutat korsa den slovensk-italienska gränsen. Ja, för till mina övriga omoderniteter hör också detta att jag inte har något körkort och med hund i ett land, där hundar inte får åka inrikeståg eller landsvägsbussar och bara nätt och jämt – och ibland inte det heller – spårvagn eller buss inom stadens gränser, är detta något av ett inverterat men nog så äventyrligt äventyr. Ja, också det här att inte kunna röra sig riktigt fritt kan vara intressant och ge oväntade öppningar för möten. Under mina tågresor (till andra länder) måste jag ofta be om hjälp, eftersom Londi har svårt för att gå ner för branta tågtrappor. Fast jag har i och för sig lärt mig ett sätt att hasa nerför trappstegen på ändan med henne i famnen, men det är ett akrobatnummer som både Londi och jag gärna undviker.

Genom allt detta nya har mitt liv förstås blivit längre, längre på bredden om man så vill.

Och ja, jag trivs här. Det är bara mitt arbetes tidsbegränsning som stör mig. Det är svårt att sätta ner foten helt om man vet att foten kanske snart (om något eller några år) inte får vara på just denna plätt på jorden. (Jag talar alltså inte om döden – det hade jag kunnat, men det är inte det jag gör just nu.)

Jag vill inte undanhålla er att vi under ett par dagar haft det speciella zagrebska vinterväder som jag kallar ”öppet mot söder”, då våren plösligt silar in mellan vinterspjälorna och dagarna blir ljusa och lätta och kylan är någon annanstans.

I det varma solskenet under den blå himlen ser alla de märkvärdiga ultramoderna superbyggnaderna som finns uppradade parallellt med berget Medvednicas rygglinje ut som byggklotsar i barnsligt glatt rött och vitt med någon mörkare låda ditslängd som kontrast. Luften skrattar tyst ovanför taken.

Londi går längs den nylagda lilla asfaltremsan förbi moskéns fotbollsplan och vickar på ända och svans hit-dit-hit.

Att gräset bara är beigegrönt och träden utan knoppar och löv är inget man kan bry sig om en sådan här dag. Vi går och går till valnötsdungen – som också gömmer på juglans nigra i sin trädkrets – och tillbaka. Solen återglänser i solvargens blanksvarta päls.

Igår hade vi ett underbart solsken här och hela dagen fick gå i vandrandets tecken. Tillsammans med det vanliga ”vandrargänget” gick Londi och jag upp på Zagrebs ”hemberg”, Medvednica, eller som de flesta säger, Sljeme, efter den högsta toppen. Draženka och Predi hade i förväg valt ut Puntijarka som mål, en ”bergsrestaurang” där man kan dricka ”kuhano vino”, äta någon kötträtt eller någon typ av štrudla. Vägen till Puntijarka är lite brantare än de Sljemevägar vi gått tidigare, så vi vara ganska trötta när vi så småningom närmade oss målet. Alla gick ganska sammanbitet, så ingen märkte först att Buba avvikit. Vi ropade och frågade andra vandrare och de svarade svepande att ja, en svart hund hade de sett men långt, långt nere. Draženka vände om och började ropande springa neråt efter sin hundvän. Jag följde efter medan Predi och Londi stannade där de var. Efter en, som det tycktes, ganska lång stund av springande och ropande dök Buba plötsligt upp framför sin matte. Han sänkte öronen lite och såg ynklig ut. Det gick ju förstås inte att få reda på vad som hänt, men Draženka misstänkte att han plötsligt börjat följa efter någon med mat i handen, en smörgås kanske och att han sedan tappat bort sig. Vi strävade uppåt en gång till tills vi nådde punkten där våra medvandrare väntade och sedan var det inte så långt kvar till slutpunkten. Lite flåsiga slog vi oss ner vid ett av träborden utanför matstället och Predi gick in efter štrudla med ost och äpple och Draženka hämtade rykande varmt vin medan jag höll reda på hundarna. Vi drack vin och åt våra medhavda mackor och stoppade som vanligt ner de inköpta bakverken i ryggsäckarna ”till senare”. Solen sken så starkt att det hettade i ansiktet. Nervägen blev sedan kortare eftersom alla höll sig i ledet. Vi stannade en god stund vid källan och drack och fyllde på våra flaskor med undergörande vatten.

en vid det här laget klassisk vandrarbild

trängsel vid "vattenhålet"

samtal på nervägen

Londi går ner

tillbakablick