Till Sljeme igen

Gårdagen var en vandringsdag, den första den här hösten. För två veckor var det ännu sommar här och då var det ännu havet eller någon grön flod som lockade mest. Men nu är det den härliga hösttiden med pricklande frisk luft och ljust och lätt solsken. Vi, det vanliga vandrargänget, Draženka, Predrag, Buba, Londi och jag, gick upp genom bokskogen mot Sljeme. Som en kommentar till bergets namn lägger jag in ett litet självcitat från när vi var i de här trakterna i början av april:

Jag har märkt att nästan ingen här säger Medvednica, nästan alla säger Sljeme, men egentligen är Sljeme namnet på Medvednicas högsta topp (1033 meter). Man säger att man går till Sljeme, men de flesta går inte alls upp till toppen. Det gjorde inte vi heller, fast vi sa också att vi gick till Sljeme.

Nå, vi gick inte heller till toppen eller inte heller denna gång gick vi till toppen, men vi tyckte att vi gick till Sljeme, för det gör man. I alla fall gick vi en helt annan väg än sist och ett tag befann vi oss utanför Zagrebs županija (”provins”), nämligen i Krapinsko-zagorska županija märkte vi av en skylt som hälsade oss välkomna dit.

Till en början följde vi en väg som ”alla andra” också valt, så det var mycket folk omkring oss:

Men efter ett tag svängde vi in på en egen stig och efter det mötte vi bara ett fåtal vandrare. Det fanns gott om vatten i bäckarna, så Londi och Buba kunde ta sig en slurk lite då och då och vi människor fyllde våra vattenflaskor.

Uppe på ”toppen”, alltså en lägre topp en själva Sljeme, finns det två serveringar och diverse andra märkvärdigheter. Hit når också en bilväg, så plötsligt var det bilar längs kanten.

Blicken ner mot slätten skymdes nästan helt av träd, men man anade att det var lägre där bakom.

Vi åt vår medhavda matsäck och köpte lite specialiteter fyllda med ost och äpplen i den ena serveringen och sedan började nedvandringen.

På ett ställe gick det att få en liten utblick över det omkringliggande landskapet:

Bokskogen är ännu mycket grön här:

11 tankar om “Till Sljeme igen

  1. Hej Bodil, denna kommentar kommer inta att handla om din promenad utan om något annat. Jag har nu läst ut Hunger och siden. Den är läsvärd, ofta ruggig och jag lärde mig en hel del. Men ibland är den lite kryptisk. I berättelsen ”HAN och HON” skriver författaren att hon var inbjuden till ”henne” (dottern till den kvinnliga fabrikschefen). Och så står det plötsligt ”Chefsmodern hade papiljotter i håret och sade adjö till sin frisör”. ?. ”Chefsmodern” var väl en beteckning som användes för Elena Ceausescu?

    Några rader längre ner står det att dottern tömde ”de gamlas” kylskåp (”de gamla” är väl föräldrarna till ovan nämnda dotter?) Men om författaren är inbjuden till dottern, varför pratas det då om ”de gamlas” kylskåp?

    Tänkte bara att det kunde vara intressant att höra din tolkning av det hela.

    Även i Hässleholm skiner solen och det får bli en promenad här också.

  2. Hej Per,
    tack för kommentaren här. Jag ska försöka komma åt de här ställena. För tydlighetens skull börjar jag med att skriva av ett avsnitt ur originalet:

    An einem 24. Dezember war ich bei ihr eingeladen. Die Silbertanne in der Zimmermitte reichte bis zur Decke und machte mich klein. Sie war behängt mit ausländischer Schokolade. Die Direktorenmutter trug Lockenwickler im Haar und verabschiedete den Hausfrisör.

    I början av stycket före får läsaren veta att huvudpersonen/författaren kände dottern till en ”Fabriksdirektorin”. Sedan följer några rader som beskriver förhållandet mellan författaren och dottern till kvinnliga fabrikschef. Därefter följer stycket jag citerat här. Nu till dina frågor. Det är alltså Herta Müllers ”die Direktorenmutter” som jag har översatt till ”chefsmodern”. Inget av orden – varken det tyska eller det svenska – hör väl till ett gängse språkbruk, båda låter lite ”knöliga”. Kanske skulle jag ha låtit bli ”s:et” och sagt ”chefmodern” i stället, men inte heller det hade väl givit ett ”normalt” uttryck. I alla fall är det här inte fråga om någon annan än just denna mor som samtidigt är fabrikschef, alltså inte om EC.

    Jag citerar den direkta fortsättningen av texten i original innan jag går in på din sista fråga:

    Unter der Tanne stand eine Glocke mit einem Schlüssel. Die Tochter zog den Schlüssel auf, und die Glocke sang: Stille Nacht, heilige Nacht. Die Tochter lachte, räumte den Kühlschrank ”der Alten” aus, stellte alles, was es nirgendwo im Laden gab, auf den Tisch.

    Ja, ”de gamla” är dotterns föräldrar, lite högre upp i texten står detta också explicit: ”Sie nannte ihre Eltern ‘die Alten’ und sagte manchmal: ‘Komm zu mir.'” Du frågar varför det talas om ”de gamlas” kylskåp. Dottern bodde alltså fortfarande hos sina föräldrar och hade följaktligen inget eget hushåll och därför kunde hon inte bjuda på något annat än föräldrarnas mat när hon hade en gäst. Och det framgår också att föräldrarna som högt uppsatta i den rumänska staten hade tillgång till varor som inte fanns i affärerna för vanligt folk.

    I det här kapitlet är diktatorsparet hela tiden ”HAN” och ”HON” med versaler, så att det inte går att blanda ihop dem med några andra män eller kvinnor i landet.

    PS Jag förklarar här lite övertydligt för att andra läsare som eventuellt inte har tillgång till boken också ska kunna hänga med i resonemanget.

  3. Tack för hjälpen. Ja, nu förstår jag. Att jag inte gjorde det tidigare beror inte på din översättning utan på Müllers kortfattade sätt att skriva (i kombination med mina fattningsgåvor). En absolut läsvärd bok var det i alla fall, och en bra översättning.

  4. En sak till: anledningen till att ”chefsmodern” för mig blev synonymt med E. Ceausescu var att hon tidigare i boken kallats ”alla barns moder” (eller något i den stilen).

  5. Per, för mig var det intressant att någon vill gräva så här i detaljerna. Tack! Och Herta Müller gör det minsann inte alltid lätt för läsaren. Jag har slitit mitt hår över en rad av ställen och precis som när det gällde Borchert-översättningen för ditt förlag, så har jag brottats med många av problemen tillsammans med min mor.

    PS Hoppas du fick en fin höstpromenad i Hässleholm idag.

  6. Bodil,
    jag började läsa ”Hunger och siden” i helgen och det är som du skriver att hon inte alltid gör det lätt för sina läsare. Åtminstone får jag ständigt stanna upp och läsa om och om ytterligare en gång till – men kanske gör just hennes säregna sätt att skriva att uppmärksamheten höjs till det yttersta – och vad är väl bättre för läsningen än det?
    Men jag kan bara läsa ett eller två stycken om dagen. Av de jag hittills läst drabbade mig särskilt ”Tio fingrar blir ingen utopi”.

    Och till Per Nilsson, om du läser det här: jag har nu läst (och skrivit om) Wolfgang Borcherts ”Utanför dörren”. Den var verkligen en stark läsupplevelse. Och omslagsdesignen var inget hinder… :-)

  7. Lennart,
    ja ”Tio fingrar blir ingen utopi” innehåller mycket man inte kan gå förbi. När jag tittar i det mycket tummade originalet jag har här, så ser jag att jag strukit för flera hela sidor i den essän, bland annat det här: ”Och för mig är det, efter vad som skett, alltför fyllt av människoförakt att projicera bort ordet socialism ur diktaturen.” Men det var nog själva titelessän som gjorde det allra starkaste intrycket på mig.

  8. När jag läste Per Nilssons funderingar kring ”chefsmodern” och ”de gamlas kylskåp”, i går, letade jag upp texten i originalet igen och kom ihåg hur du brottades med översättningen. En mycket intressant tid! Nu börjar jag läsa om ”hunger och siden” i förlaget Tranans nya kostym och det känns som en ny bok, samtal med nya läsare gör också att det blir en ny upplevelse. Anita Lindvåg hälsar från Växjö!

  9. Mamma,
    det var allt VI som brottades med texten. Ja, det var spännande och ibland väldigt ansträngande. Vi får väl se vad det kan bli för översättningsprojekt härnäst. Kanske är det dags att ta itu med ”Irrungen, Wirrungen” på allvar. (I alla fall har jag boken här och de fyra första kapitlen finns på svenska under pausträdet.)

    Hälsa Anita så mycket från mig!

Kommentera