Kategori: Berättelser ur livet

När jag hade bott här i några månader började en föreställning om att stå med fötterna på två (is)flak på väg åt varsitt håll dyka upp som en bild på min inre vägg. Kanske berättade jag om det här någon gång. Nu har det gått mer än ett år sedan dess och de inre bilderna har steg för steg förändrats. Jag står här nu och det andra livet därborta i norr blir mer och mer overkligt, men samtidigt vet jag med hjärnan att detta nog inte kan bli mitt varaktiga hem, inte för att jag inte skulle kunna anpassa mig – det kan jag – utan för att stater, gränser och arbeten bestämmer över var jag ska vara. Ibland sörjer jag över detta och jag tänker på vilken hemlängtan hit jag kommer att ha när jag tvingas flytta norrut igen. Jag försöker leta efter utvägar, men i min ålder är det långt svårare att nästla sig in i ett nytt land än när man är ung. Jag vet detta och ibland sliter oron upp mig ur nattens sömn och jag har ändå av naturen fått en mycket god sömn i gåva. Det händer också att jag blandar ihop denna utmätta tid med livets. Men andra gånger ser jag mer sorglöst på alltsammans och jag tänker – glatt – att man ingenting kan veta om det som kommer. Och så gör jag små sidoupptäckter: Jag har till exempel märkt att jag börjar kunna kika in i den tjeckiska världen, som förr alltid verkade så främmande och stängd, bakvägen. Härom veckan hörde jag min hyresvärd tala tjeckiska i mobilen och jag hörde tydligt hans kroatiska brytning när han talade tjeckiska. Det gav mig en lustig känsla av att vara på insidan både här och där. Eller nu när min bosniska väninna i Vänersborg och jag igen har börjat arbeta med hennes texter om människorna i krigets Balkan: Plötsligt förstår jag mycket bättre vad de handlar om och jag känner samtidigt att jag är hemma både i Banja Luka och Vänersborg, ja, och så här i Zagreb förstås.

Kanske skulle jag öppna en matblogg. Nej, säger ni och ni har förstås rätt för jag behärskar egentligen bara en rätt, åt gången alltså. För tillfället handlar min matlagning här om ”blitva”, ”mangold” på svenska, om det nu är svenska.

Blitva lagar jag till så här – och inte på något annat sätt: Jag kokar den en stund – kanske tio minuter, kanske lite längre. Sedan vrider jag ur bladen noga, när de svalnat lite, annars blir det obehagligt. Jag hackar lite vitlök och strör bitarna över blitvan. Ja, kanske skär jag blitvans stjälkar och blad i lite mindre bitar. Och så saltar jag lite och till sist – eller tidigare – häller jag olivolja över det hela:

blitva enligt "receptet" här

Och detta kan man ha till vad man vill: pršut kanske eller någon ost eller ägg eller… Gott va?

PS Jag hade faktiskt med mig en liten glasburk med blitva upp till Japetić, så jag kunde trycka in några blad i brödet och bjuda mina medvandrare, som tyckte att jag hade lyckats med mitt kokande.

Sedan i måndags någon gång mellan elva och tolv är det vår här. Då bytte luften lukt och vinden ”jugo” pustade till så att temperaturen hastigt steg. På några dagar har snömassorna krymp ihop till små fula gråa trasor och idag var det vår redan på morgonen.

De hemlösa katterna kan nu snart bli sorglösa i stället. Vintern har varit hård mot dem, men nu ser de plötsligt ut som kungar och drottningar igen – eller som nöjesjägare.

Londi går i solen:

PS Under ett par dagar kommer det att vara stilla här, eftersom jag tänker möta den triestinska våren den här helgen. Londi stannar hos vänner här i Zagreb.

Det kroatiska postväsendet är mycket strängt mot utländska paket. De får inte ligga kvar på posten mer högst fem dagar och ofta får man aviseringslappen först när några av dessa fem dagar redan gått. Hinner man inte dit så påbörjar paketet så gott som omedelbart färden tillbaka till sin ursprungsort. Men detta gäller bara om avsändaren kallar dem för paket och skriver fina innehållsdeklarationer. Bestämmer man i stället att paketet man skickar är ett brev kommer det problemfritt fram – en gång fick jag ett sådant "brev" med fem inbunda tunga böcker i uppburna till min dörr. Man får alltså extra service om avsändaren är lite slarvig eller nonchalant.

Strax före jul kom en sådan här liten aviseringslapp, men det var dagen innan jag skulle resa till Italien så jag hann inte till posten och paketet reste tillbaka till sin avsändare.

Men i förrgår kom julpaketet äntligen, finurligt utklätt till brev och jag öppnade det och inuti fann jag en märklig bok:

Jag slog upp en sida på måfå och se där!

Tack till Wien!

Morgon. Nu är vi på andra sidan den mörka trånga passagen, födda igen till vår husliga vardag. Londi är tillbaka i sig själv och jag kan göra mina vanliga saker utan någon bultande oro. Ute snöar det och det gör mig ingenting alls, jag har ingen trädgård att skotta gångar i, ingen gatstump att hålla snöfri i kanten och ännu mindre har jag någon bil att gräva fram ur snövitan, inte ens en cykel har jag att vinterputsa.

Ett svagt morgonljus silar in från sovrumsfönstret och målar en trapets på golvet i det dunkla fönsterlösa vardagsrummet. Londi ”ligger groda” på parketten – hon kan det igen.

Hon viftar kraftfullt med svansen när jag frågar henne något.