Kategori: Berättelser ur livet

Nu råder sedan ett tag den melankoliska fuktkalla dimmans årstid här i Zagreb. Det är inte egentligen mörkt men allt är insvept i en gråmelerad suddighet. Vill man komma ut ur den måste man upp på bergen, men just nu räcker det inte med sådana relativt låga toppar som Sljeme, Japetić eller Veliki lovnik. Man måste nog till Velebit eller till Slovenien.

Jag tittar ut genom sovrumsfönstret på skyskrapan som förenar sig med luftens gråhet och ändå behåller sin hårda kontur. Jag ser att björkarna börjar tappa sitt guld och som en mörkbrun risboll anar jag skatboet som varit dolt ända sedan sommargrönskan höljde in det i sitt lövrika virrvarr. Ni minns kanske vårens skatfröjder här? Då rådde en underbar pica-pica-aktivitet för öppen ridå bland kala grenar. Nu har vi bara den ensligaste delen av årsvarvet kvar tills vi är där igen.

°°

Det är en tid då man kan vilja drömma sig bort och jag väljer att gå genom en öppen port in i Ferrara, in i Giorgio Bassanis Ferrara och andras.

På sista tiden har jag snörvlat och hackat en del här för vädret växlar mellan ljumma gulddagar och kallfuktiga gråtrasedagar. Och många runt omkring mig hostar och nyser. Studenterna har fördjupat sig i ordfältet ”förkylning” med snor, näsdukar, feber och snyta sig hit och hosta dit.

Och jag dricker te på salvia och johannesört från Hvar – och tro mig, det hjälper. Dessutom har jag slagit på stort och skaffat mig det verkliga dundermedlet: Ett surkålshuvud på närmare tre kilo – det ska ätas hackat och okokt förstås, annars har det ingen verkan.

Jag börjar redan bli bättre. Hur ska jag orka ta mig igenom detta sura jättehuvud, nu när jag inte ens är förkyld på riktigt längre?

PS Surkål heter antingen ”kiselo kupus” eller ”kiselo zelje” och ”glavica” är diminutiv av ”glava”, huvud – även om huvudet i det här fallet är stort.

Det är inte bara jag som intresserar mig för valnötter här i Sigečica, det finns också andra människor som gör det. Yngre människor, oftast män, plockar då och då upp en nöt, jonglerar lite med den och knäcker den sedan på något flott och svårt sätt till exempel med knytnäven mot en lyktstolpe. Äldre människor, ofast kvinnor men även en del män, rotar i löven med käppar och plockar och plockar i stora påsar. Härom dagen såg jag två gummor sitta vid ett träbord i en park. På bordet hade de en jättehög med valnötter och den ena gumman knäckte systematiskt den ena nöten efter den andra med en liten hammare. På bordet stod också en termos och två kaffemuggar.

För en tid sedan upptäckte jag att även kajorna verkar vara lite svaga för dessa nötter. Jag ser ofta en kaja flyga genom luften med en alldeles för stor nöt i den uppspärrade näbben. Vad ska du göra med nöten, har jag tänkt flera gånger. Hur öppnar du den? Kajorna vet ju uppenbarligen att det finns något gott där innanför det hårda knotiga skalet och har säkert en avsikt med sitt nötplockande.

Igår eftermiddag när Londi och jag svängde in på Pašmanska ulica fick jag ett svar på min fråga. Högt ovanför gatan flög en kaja med en valnöt i näbbnypan. Plötsligt öppnade kajan näbben och nöten föll med fart ner genom luftlagren och skalet sprack när den slog i gatan. Vips var kajan där och plockade i sig av nötbitarna. ”Det där är ju en sentida släkting till dinosaurierna”, tänkte jag och tuggade därmed runt på en rätt svårsmält läsefrukt.

Om ni vill se något ni aldrig sett, så föreslår jag att ni tittar någon annanstans för det här blir en inblick i det återkommande. Lördag morgon: Londi och jag går till killen med grönsakslastbilen för att handla.

Det är en grå dag med mjuk mild luft som inte visar upp något särskilt mer än lite höstlöv på marken. Londi tittar hastigt upp från sitt luktande och jag tar en bild:

Jag försöker ta en till i ett obevakat ögonblick men Londi känner när kameran riktas mot henne och hon fyrar snabbt av en lite lurig blick mitt i steget:

Och så är vi vid lastbilen och jag råkar kasta en blick på registreringsskylten: VŽ står det, alltså är min grönsakshandlare från provinsen Varaždin och inte ifrån någon utkant av Zagreb som jag hela tiden tänkt. Han kör kanske några mil för att komma hit och kanske stannar han på flera ställen.

Här kan ni förutom försäljare och kundnacke se lite av varorna. Sikten mot högen med de vackert rödkindade äpplena är tyvärr skymd, men jag har några av dem här.

Detta är inte något paradis för förpackningsindustrin. Man kommer hit med äggkartonger, säckar, glasburkar (för sur grädde) och små kärror (för kålhuvuden).

Vi vänder hem. Det har regnat under natten så det finns gott om leriga vattenpölar på de små grusvägarna. Och mycket att lukta på om man är hund.

°°
PS I Salongen finns en ny text, en text om en resa i Galizien.

Daniela, min italienska kollega här vid Filozofski fakultet i Zagreb, och jag har ibland funderat över och pratat om att det egentligen är både trist och konstigt att vi knappast känner någon av de andra utlandslektorerna här. Nå, härom dagen kom vi på att det som inte är, det kan bli och så satte vi ihop ett litet rundbrev till våra utländska kolleger, en adresslista hade vi redan genom en av sekreterarna. Och smack, så släppte vi iväg det tjocka gruppmailet! Inom några timmar hade vi redan en bunt svar. Men – några av dem som skrev lät oss upptäcka vissa brister i vår organisationstalang. Vi hade satt tidpunkten till fredagen den 29 oktober, men någon sådan finns inte det här året, meddelade oss en kinesisk kollega och hon ville tro att vi menade lördagen som ju verkligen är den 29, men vi menade i stället fredagen den 28 (för eropéer är dagarnas namn det primära, för kineser i Europa känns antagligen datum pålitligare, lärde vi oss av det). Sedan mailade en slovensk kollega att kaféet i arkeologiska museet som vi valt för träffen bara har öppet sommartid och nu har det faktiskt hunnit bli höst.

Vi lyckades alltså med konststycket att föreslå både fel tid och fel plats. Men det som är fel kan ofta rättas till, så nu har vi bestämt att vi ses utanför arkeologiska museet idag klockan ett. Tyvärr har det visat sig att många av våra kolleger undervisning då, så den här första träffen blir en mycket liten försöksballong, men vi vet att det till nästa gång finns intresse från lektorerna från Kina, Ungern, Japan, Slovenien, Slovakien, Spanien, Belgien, Frankrike, Österrike, Tyskland och Portugal och kanske ännu fler – för en del är säkert borta på grund av den stundande allhelgonahelgen, som vi inte heller tänkte på.