En liten Balkanhistoria om en skrivare

Min skrivare slutade plötsligt att fungera härom kvällen och jag rotade runt på nätet efter någon uppdatering, som det snart visade sig att jag ändå inte förstod mig på att utnyttja.

Idag gick jag i stället ner i fläktaffären i bottenvåningen på huset där jag bor och berättade om mitt skrivarelände för Davor, sonen i fläktfamiljen. Han visade mig genast till Joško, en vän till honom som har ett slags ”data-affär” några hus bort här på Hvarska. Jag packade ner skrivare och dator i min resväska och drog tillsammans med Londi iväg till denna affär. Där möttes jag av en ung kvinna och strax började jag berätta för henne om min skrivares uppförande, men nästan genast såg hon sin kompetens överskriden, så hon följde mig i stället ut på gatan, runt huset och ner i en källarlokal på baksidan.

Där inne satt Joško och fyra andra män; tre av dem såg ganska udda ut, en haltade flåsande omkring med svettigt ansikte och blicken riktad mot golvet, en var lång som en stör, hade långt gråstripigt hår och såg lite allmänt förvildad ut, en var livrädd för Londi och blängde aggressivt och klängde upp mot ena väggen och slog omkring sig. På den långes bord stod en rad med höghalsade flaskor, mest rakija verkade det som. Nå, Joško tog sig raskt och målmedvetet an mina apparater. Det visade sig snart att han inte var bekant med mac och allra minst en mac som vägrar tala annat än svenska. Jag höll ett öga på Londi så att den rädde inte skulle löpa amok och så översatte jag olika kommandon till halvdålig engelska. Joško arbetade envist på och efter så där en och en halv timme hade han avinstallerat skrivarens mjukvara och sedan nyinstallerat den. Han testade att skriva ut något och se, det fungerade! Jag var oerhört lättad förstås och frågade vad han ville ha betalt för detta. Joško tittade på den långe och så suckade de båda och himlade lite med ögonen och den långe gjorde en vag gest mot flaskorna. Joško sa att, nej, vi kan inte ge några kvitton. Nehej, sa jag, men jag kan väl betala ändå? Då pekade den långe på flaskorna igen och föreslog att jag skulle köpa en flaska rakija eller kanske coca-cola, om jag hellre ville det. Nej, tack, sa jag, jag kan inte bära något mer, men jag vill gärna betala och så drog jag upp 100 kuna är plånboken och räckte sedeln till Joško och frågade om det kanske ändå var för lite. Nejdå, sa han, det är för mycket. Behåll pengarna, sa jag och så gick Londi och jag ut med resväska och allt. Slutet gott allting gott hade man kunnat säga om slutet bara varit gott, men tyvärr signalerade skrivaren ”error” när jag testade den hemma. Så jag får väl köpa en flaska rakija av de här herrarna till slut.

5 kommentarer till “En liten Balkanhistoria om en skrivare”

  1. En viss sorts datanördar tycks vara lika världen över – med eller utan Rajika. Men jag känner i min lilltå att din professionella kår kommer att sluta med happy ending assistans.

    Själv blir jag fullständigt ur led när tekniken skiter sig.

  2. How ugly! I hope this is not the place where you went to have your laptop fixed.

  3. Gabrielle,
    ja, du har rätt! Nu i förmiddags när jag var där i källaren igen, så visade det sig att hela det sista eländet/intermezzot berodde på ett papper som fastnat. Jag var ju helt fixerad vid installering och avinstallering och sådana märkvärdigheter, så jag hade helt glömt att det också finns enkla problem. Jag hann nu inte ens köpa någon rakija i hastigheten.

    Draženka,
    yes, it is! And as you know now it has all been fixed – without rakija!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *