Sedan några år odlar jag en liten ginkgo-vana här under pausträdet. Just när sommaren bryter in brukar jag ta lite bilder på underbart grönskande ginkgoträd och visa upp dem för läsekretsen. Så här:
Någonstans läste jag en gång att varje ginkgo är antingen hanträd eller honträd och att de träd som finns i våra parker brukar vara hanar, eftersom frukterna luktar illa. Ibland har jag funderat över detta: Var är honträden? har jag tänkt lite förstrött men ändå med en viss nyfikenhet.
Nå, en av dagarna när Londi och jag var på väg till veterinären, när hon redan mådde lite bättre, sneddade vi över planen framför det slovenska varuhuset Mercator inte långt härifrån Hvarska. Det var soligt och en lätt vind rörde om i luftlagren och en pust av något kvalmigt svepte in över oss. Jag såg mig om. Inte långt ifrån oss stod några höga träd med fullt med små ljusa bollar på de annars kala grenarna och på marken under dem låg en matta av små runda eller lätt ovala guldrosa frukter. Jag böjde mig lite över dem och drog in luft i näsan. Ja, därifrån kom den sötäckliga lukten men uppifrån också. Bland björklöven på marken fick jag syn på några gulnade ginkgolöv. Vi står under en hon-ginkgo, tänkte jag, ett shoppingträd i stället för ett parkträd.
”Dieses Baums Blatt, der von Osten
Meinem Garten anvertraut.
Gibt geheimen Sinn zu kosten,
Wie’s den Wissenden erbaut
Ist es ein lebendig Wesen,
Das sich in sich selbst getrennt?
Sind es zwei, die sich erlesen,
Daß man sie als eines kennt?”
Ur Goethes ”Ginkgo biloba”.
Hade väl platsat i ”Goethes schlechteste Gedichte”, finns dock ej upptagen där.
Hej Bengt,
den hade jag allt med bland de sommargröna ginkgo-inläggen (långt före den här stinko-varianten – fast utan att klaga på dikten. Jag tycker om rytmen.