Kategori: Berättelser ur livet

Nyss läste jag att Göran Hägg är död. Nej, jag kände honom inte, men någon gång har våra vägar korsats och jag har en tydlig föreställning om honom som en på ett ledigt och självklart sätt närvarande personlighet i det svenska kulturlivet. Och jag minns en episod från sommaren 2010. Jag skulle ta flygbussen från Nils Ericsonsplatsen i Göteborg till Säve (tror jag) för att låta Ryan Air ta mig till Pisa. På bänkarna vid utgången satt en grupp människor som var inbegripna i ett animerat samtal på italienska, några diskret välklädda damer och en herre i ljus sommarkavaj. Denne herre var konversationens mitt. Han berättade anekdoter om någon han kände i Pisa och damerna lät sig roas. Ja, denne herre var Göran Hägg. Jag kände igen honom från baksidesfotot på en bok jag just läst av honom. Ja, och på sättet han talade på, för det liknade det i boken.

På svenskinstitutionen här i Zagreb tog jag härom dagen fram en litteraturhistoria av honom för att få svar på en fråga jag hade i mitt huvud.

Och när jag nu tittade i min mail-box, så fann jag en liten mailväxling mellan oss som ligger elva år tillbaks, en mailväxling som handlade om Klara Johanson.

Jag har bara varit en gång i Ungern och det är ganska länge sedan nu, kanske tjugo år. Jag var då på en kort resa med min dåvarande man och vi kom från Tjeckien eller det var väl Tjeckslovakien då och jag minns att vi på ett ställe korsade Donau med färja och att ljuset på något sätt var grönt. Vi åkte inte till Budapest utan vi tillbringade några dagar i Eger och någon i Tokaj. Jag minns ljusa byggnader i Eger och sökandet efter ett turkiskt bad, storkbon med storkar i byarna och vida fält med majs och solros och de gyllengröna vinbergen vid Tokaj, som blev helt guldfärgade i solnedgången. Och på ett lite mardrömsaktigt sätt ser jag ännu vägen mot Miskolc, en väg med en stor hotfull tunnelöppning. Allt utom denna väg minns jag som vackert och lockande under en mycket hög och blå himmel. Mitt Ungern är byggt av denna resa och fantasier. (Jag talar alltså inte om politik.) Som barn såg jag en gång en film som byggde på Hugo Hartungs roman ”Ich denke oft an Piroschka”. Antagligen var den lite kitschig och klichéfylld, men mig som barn grep den. Jag minns flickan, landskapet och byns fantastiska namn, Hódmezővásárhelykutasipuszta. En kärlekshistoria förstås. Och jag tänkte att jag en dag måste komma till Ungern. Föregripande min dröms resa skruvade jag ibland lite på radion där hemma på jakt efter någon ungersk sändare och ibland lyckades jag. Andäktigt lyssnade på det för mig obegripliga språket. Några ord fastnade, till exempel ”minden” och ”harom”. Jag tror att ”harom” betyder ”fyra”, men ”minden” har jag inte längre någon aning om vad det kan vara.

Och nu, när jag så här odrägligt njutningsfullt långsamt – fastän jag väl egentligen har bråttom – läser Dezsö Kosztolanyis roman ”Lärkan”, är jag i Ungern varje dag. Ja, i den fiktiva staden Sárszeg, som, har jag läst, är kalkerad på Kosztolanyis födelsestad, det nuvarande serbiska Subotica (på ungerska Szabadka). I Sárszeg går jag på ungerska gator och upplever en blandning av stillastående händelselöshet och de märkligaste ting. Och jag vet att detta är en del av mitt Ungern.

Den senaste tiden – ja, nu har det blivit mer än en vecka – har jag levt ett slags eremitliv med Londi, till skydd för Londi. Ja, hon mår bättre nu, men jag är försiktig med att säga eller tro för mycket. Mina tankar ligger ganska stilla, tar inga skutt. Vi lever här inne i lägenheten, Londi och jag. Vi rör oss mellan hallen, badrummet, köket, sovrummet, tomrummet och balkongrummet. Ibland är vi tillsammans, ibland lägger vi några meter eller en tröskel emellan oss. Vi går också ut, fyra eller fem gånger om dagen stryker vi runt lite i parken eller under valnötsträden bakom den övergivna zigenska biltvätten. Jag knäcker lite valnötter, Londi nosar efter sitt. Då och då, när jag måste arbeta någon annanstans än hemma (den nya terminen har inte börjat än), kommer någon av vännerna och sitter hos Londi den tid som behövs. Ibland åker vi med Dragans zoo-taxi till sjukhuset och ser om såret. Dragan kör hundar och katter dygnet runt alla dagar i veckan, ja, det är inte alltid han själv som kör, men för det mesta är det han, så han känner både Londi och mig. Från förr också.

Och förr är också annat, det vet jag, för jag har tittat på lite gamla bilder från Londis och min tid i Onsjöskogarna. Dit kommer vi aldrig mer, för Londi kan inte resa genom länderna längre och jag, vad skulle jag göra längs de där stigarna utan henne?

Jag plockar ut tre bilder från skogstiden och följer i minnet stigarna till bildernas platser, ibland håller jag utkik efter älgar, ibland blir jag blöt om fötterna. På den ena bilden upptäcker jag nu en skymt av Londi, fast det nog egentligen var tallarna jag fotograferade.

Det har hänt att jag sneglat lite försiktigt åt än det ena än det andra hållet för att se vad den och den tycker om det eller det, innan jag själv klämt ur mig det som tryckte på – eller låtit bli att klämma det ur mig, om det verkat alltför långt från det allmänt accepterade. Den tiden är slut – kanske på ett undermedvetet plan sedan länge, fast jag är inte helt säker på detta. Jag kastar nu också medvetet av mig de sista ledbanden och anpassligheterna. Min väg är min och ingen kommer att ge mig en annan väg. Detta betyder inte att jag alltid måste tvinga mig att ropa ut vad jag tänker – många saker vilar bäst inom en människa – men jag ska aldrig mer tiga eller modifiera mina tankar för att passa in i något grupptänkande. Grupper tänker nämligen inte. Det är bara enskilda människor som tänker.

Håller andan igen. Infektion i såret? Nyss var jag ganska lätt om hjärtat, men nu har jag sett något som oroar mig. Londi ser tålmodig ut – kanske inte lugn men just tålmodig – medan jag tvättar såret. Om några timmar ska vi till sjukhuset igen. Jag försöker distrahera mig med att städa lite och tvätta lakan och handdukar som Londi legat på, men nu ser jag att tvättmaskinen läcker ut vatten på badrumsgolvet. Tankarna far på ett oordnat sätt genom huvudet. Jag ringer zoo-taxi för sjukhusresan och blir tillfälligt lite lugnad av den välkända rösten på andra sidan.

Jag tänker på det här med att man kallar alla zigenare för romer. Är det säkert att det är bra? Roma är väl den starkaste gruppen men det finns ju andra, sinti till exempel och degesi, fast degesi kanske är ett nedsättande ord? Men är det verkligen rätt väg att trycka roma-namnet på till exempel sinti? Jag undrar…

Och så läser jag hastigt och med stor olust en artikel om bokmässan i Göteborg, en artikel som dryper av floskler och fjäsk med dem som artikelförfattaren tror man måste fjäska för. Alltsammans mynnar ut i den bedrövligt intetsägande frasen: ”Det är skitviktigt att folk läser!” En skitfras, onekligen. Den vill jag spola ner och bort.