Nyss läste jag att Göran Hägg är död. Nej, jag kände honom inte, men någon gång har våra vägar korsats och jag har en tydlig föreställning om honom som en på ett ledigt och självklart sätt närvarande personlighet i det svenska kulturlivet. Och jag minns en episod från sommaren 2010. Jag skulle ta flygbussen från Nils Ericsonsplatsen i Göteborg till Säve (tror jag) för att låta Ryan Air ta mig till Pisa. På bänkarna vid utgången satt en grupp människor som var inbegripna i ett animerat samtal på italienska, några diskret välklädda damer och en herre i ljus sommarkavaj. Denne herre var konversationens mitt. Han berättade anekdoter om någon han kände i Pisa och damerna lät sig roas. Ja, denne herre var Göran Hägg. Jag kände igen honom från baksidesfotot på en bok jag just läst av honom. Ja, och på sättet han talade på, för det liknade det i boken.
På svenskinstitutionen här i Zagreb tog jag härom dagen fram en litteraturhistoria av honom för att få svar på en fråga jag hade i mitt huvud.
Och när jag nu tittade i min mail-box, så fann jag en liten mailväxling mellan oss som ligger elva år tillbaks, en mailväxling som handlade om Klara Johanson.
Fint Bodil, roligt att du har ett sådant minne av honom. Jag blev uppriktigt ledsen när jag såg att han dött, så där plötsligt, och det samma dag som A:s bror låg på sjukhus efter gårdagens hjärtoperation. Ibland kryper det nära inpå. Och det är ju då man får hantera det.
Jo, det känns sorgligt och underligt, för jag tyckte på något sätt att jag hade honom i närheten. (Jag önskar A:s bror ett snart tillfrisknande.) Här försöker jag hantera ett tråkigt besked om Londi. Men ännu mår hon bra och ännu finns det hopp…