Jag sitter och plockar med avslutandet av en text om Dezsö Kosztolanyis ”Lärkan”. Helst vill jag lämna den nu och romanen också, för hur vacker och fascinerande den än är, så orkar jag inte riktigt med de mänskliga avgrunderna i den längre, fast den som trist beskrivna småstaden Sárszeg, där romanen utspelar sig, fortsätter jag gärna att gå omkring i och jag får en känsla av att den befinner sig bara någon hästskjutstimme härifrån.
På bordet framför mig ligger ovanpå en Europakarta ett vackert kort som Alexandra skickat till mig alldeles nyligen. ”Bologna – Santuario della Beata Vergine di San Luca” står det på baksidan förutom Alexandras rader till mig. Jag minns den långa ringlande vägen upp dit från Porta Saragozza, en av Bolognas alla berömda stadsportar – en väg utmed en sakta stigande till synes oändlig ”porticato”, en pelargång med vida utblickar över den omgivande bebyggelsen och landskapet. Är det fem år sedan jag gick där? Jag tror det, för vintern 2011 var vi nog aldrig däruppe.
På golvet i hörnet under ett av balkongrummets fönster ligger Londi och sover eller dåsar. Ja, hon klarade också den här operationen. Nu får vi se hur det går med det som kommer härnäst. Trots allt som tränger sig på att oroa sig för är jag lugn. Londi är lugn och vi vilar i detta. Med eller utan anledning.