Kategori: Berättelser ur livet

Dagarna radas stilla vid varandra, det värsta är överståndet (hoppas jag/vi) och Londi vilar efter operationen. Och jag ligger lågt. Den första dagen efter operationsdagen var det alldeles tyst här i lägenheten, utom när jag någon gång viskade något till Londi, ingen musik, inget tv-ljud, inga telefonsamtal. Andra dagen – det var igår – kom två väninnor med inköpen, så då talades det mellan de här väggarna igen – italienska. Och så var vi på kontroll och då blev det en del ord också, men det var inte här inne. På våra promenader håller vi oss lite för oss själva, jag vill inte ha varken tittande eller kommenterar och inte något Londi-klappande heller. Men snart är vi starkare och kan möta världens ögon.

Under tiden har jag gått från en ungersk roman till en annan, från Péter Esterházys ”Markusversionen” till Dezsö Kosztolanyis ”Lärkan”. Spången mellan dem – för det finns en sådan – är Esterházys förord till ”Lärkan”. Annars är det mycket lite som förbinder dem, Esterházys roman byter ofta röst och tonfall och trots en grundläggande klarhet kan han ibland skapa förvirring i mitt huvud. Kosztolanyis roman talar så klart att jag nästan dukar under. Det händer att jag känner en hemlig skräck för nästa mening.

Jag har stigit in i den där dimensionen som heter med-lidande. Jag menar med det inte att jag tycker synd om Londi, fast det gör jag förstås också, – jag tycker hemskt synd om henne – jag menar att jag lider med henne. När jag går genom rummet följer jag hennes sätt att vrida på sig eller söka efter en möjlig ställning. Jag känner mig liksom fastspikad vid hennes smärta och nöd. Jag andas återhållet spänt, försöker förstå och känna vad hon är med om. Jag är så tyst jag kan för kanske är ljud smärta. Jag håller mig så stilla jag kan för kanske är någon annans rörelser smärta. Fast jag bedövar mig också. Hon har sina tabletter och jag häller i mig det jag häller i mig. Jag väntar på att tiden ska gå – natten, morgonen, dagen. Och om jag mitt i alltsammans slappnar av lite, så skäms jag och blir rädd för mig själv för jag vet att Londi pinas också då. Nej, kanske hjälper jag henne inte med detta, nej, det gör jag ju inte, men jag följer henne och jag tror att hon vet det. Och vi kan inte nå längre än vi når när vi sträcker oss.

Jag tar ingen bild för det skulle kännas som ett övergrepp i denna hårt beskurna stund.

Idag, kanske i denna stund, opereras Londi och jag vet inte riktigt vad jag ska göra medan jag väntar, så jag sitter på tåget mot Sarajevo igen – i tanken denna gång. Jag reser några suddiga bilder fram. Tagna genom en smutsig ruta. Strax efter Sisak, ännu i Kroatien, rusade tåget fram genom ett förvildat busklandskap. Plötsligt lyser det färgglatt – gult, rött, blått – i bullliga formationer. Täcken på en tvättlina, kuddar på marken. Ett zigenarläger! Några barn vinkar till mig medan jag tar bilden. Jag vinkar tillbaka för sent.

Den där speciella hemkänslan. Min medresenär på den första sträckan – jag vet inte om ni minns honom – kliver av strax före gränsen till Bosnien, gränsen han kallar ”velika granica”, den stora gränsen. Jag funderar lite över vilken gräns som kan vara ”mala granica”, men hittar inget svar. Hrvatska Kostajnica heter hans station och han ser lite förlorad ut där han går med sin ryggsäck på ryggen. Lukten av svett och öl är kvar hos mig i kupén.

Tåget dunkar vidare och vi når Prijedor i Republika Srpska. När jag satt där i verklighetens kupé för några dagar sedan, tänkte jag på kex-och rånfabriken som jag lärt mig finns där. Och jag kände mig lite barnsligt stolt över detta vetande. Nu när jag bara reser ”retroaktivt” i tanken och vet lite mera genom tiden i Sarajevo och efteråt, tänker jag på alla massgravarna som finns runt Prijedor. Så många.

I Prijedor, som på så många andra ställen längs den här sträckan, stiger man av utan perrong. Man kliver ut ur tåget rakt ner på marken och går sedan över spåren, som den unge mannen på bilden här.

Genom resan har jag lärt mig att Republika Srpska är mycket större än jag trodde förut och jag vet nu att större delen av min färd gick genom den ”entiteten”. Ja, av någon anledning använder man detta underliga ord när man talar om de olika delarna av detta sargade, styckade och återstyckade land. Och jag har lärt mig att man i Republika Srpska tycker att det är eländigt, slarvigt och vanskött nere i Federationen. Jag ser många ortodoxa kyrkor men också några moskéer från mitt tågfönster på vägen genom RS. Här syns en av kyrkorna genom smutsrutan. Vi befinner oss strax före Banja Luka.

Efter Banja Luka följer en lång sträcka – timmar – förbi kyrilliska skyltar och ortodoxa kyrkor. Först vid Doboj ändrar det sig och blir lite blandat både vad gäller alfabeten och gudshus. Den stora moskén ni ser står strax efter Doboj, vågar inte säga ”söder om” ifall järnvägen inte följer väderstrecken.

Sedan far vi in i Federationen. Men det visste jag inte då.

Morgon. Veterinärsbeskedet från igår har vridit mitt liv i ett nytt läge. Nej, jag är inte förtvivlad, jag har bara fått jämnvikten rubbad. Vi har en rad undersökningar framför oss, Londi och jag, och sannolikt – och det ska vi då vara ”glada” för – en operation. Jag har ännu lukterna från kliniken i minnet eller näsan. Londi vet jag inte vad hon tänker, men hon var som vanligt under morgonrundan och vi var länge under valnötsträden. Jag är glad att vi får skjuts till sjukhuset idag, snart – minns vad jag sa om vänner igår! Och jag ändrar ingenting i mina planer eller mitt sätt att leva. Jag går inte bara till arbetet som vanligt eller sköter mina sidoarbeten, nej, också nöjena får breda ut sig. Ikväll går jag på Esterházy-filmen, på torsdag ska jag lyssna på Clemens Meyer, på onsdag – nej, ingen ordning här – blir det nog Krivi put, ja, och på fredag rakijafest hos Paolo. Fast jag tänker bara stanna en timme för sedan åker jag till Sarajevo. Ja, förundersökningarna ligger före resan och vid återkomsten blir det – ”hoppas” jag – operation. Allt ligger ovanpå allt – undersökningar, väntan, arbete, nöjen, oro – och jag tror det är bäst så. Jag rusar framåt i trångt utrymme och fyller det med fler och fler saker. Detta är en överlevnadsstrategi, en helt ostrategisk sådan. Och vad Londi tycker vet jag inte, men hon verkar lugn och hon litar på mig också när jag är förvildad och jag kan lägga min hand i elden på att hon gör rätt i det.

igår utanför sjukhuset

Hösten och vintern 2013-2014 var en svår tid för Londi och för mig också. Hon gick igenom en operation av en analsäck och den operationen måste sedan göras om, hon fick en svår hosta som hon höll på att kvävas av, hon fick inflammation i bukspottkörteln. Tre gånger låg hon inne på sjukhus med dropp och vi var båda skuggor av oss själva i månader. Hade vi inte haft mina eller våra vänner här vet jag inte hur det hade gått.

Sedan kom våren 2014 och Londi mådde bra, gick på dietfoder, men mådde bra. Och så har det egentligen fortsatt med undantag för något mindre intermezzo. Tills nu. Idag var vi på kontroll hos doktor Vnuk för det här med analsäckarna. Undersökningen var mycket obehaglig och skrämmande för Londi. Jag hörde det rossla djupt inne i henne och hon försökte kasta sig ner från bordet. Ja, och Vnuk upptäckte en knöl. Han gav mig tre alternativ att välja mellan: att göra en biopsi, att operera direkt eller att vänta. Sedan sa han att eftersom knölen sitter illa till är risken att en biopsi inte ger något klart resultat ganska stor. Och att vänta kan betyda att knölen växer så att det blir för sent med en operation. Så jag valde det enda som verkade rimligt. Nästa steg blev då ett antal förberedande undersökningar för att se om hon klarar en operation. Upp med henne på bordet igen och så blev det rakning av en bit av frambenet och blodprov. Londi stod stel och spänd däruppe, men det gick rätt fort och gjorde väl inte särskilt ont. När hon kom ner på golvet igen försökte hon störta iväg mot dörren, men jag var ju tvungen att hålla kvar henne. Jag fick ett papper handen och vi blev skickade till röntgen, som finns i en annan byggnad. Ute i det gröna glömde Londi allt och luktade noga på marken och under buskarna. Jag stod bredvid henne och vilade själen och lät bli att tänka något alls utom på hur vi skulle ta oss till röntgen. Efter lite velande var vi framme och gick in genom porten. Där inne var det fullt av hundar, katter och människor, ja, en kanin och ett marsvin var också där. Det var säkert tjugo före oss. Jag hittade i alla fall en sittplats för mig och en liggplats på golvet för Londi. Människorna såg tålmodiga ut, de pratade inte mycket, någon grät och någon gäspade, en hund skällde till. Från ett annat rum hördes ett klagande ylande. Jag kliade Londi som ganska snart fann sig till rätta och slutade att flåsa så där upprört. Jag skickade lite meddelanden hit och dit med min mobil och fick en rad svar. Jag kliade Londi, läste och skrev och glodde ut i luften eller på en ung kille som hela tiden bar sin stora hund fram och tillbaka. Timmarna gick men så blev det vår tur. Jag fick på mig en skyddsrock, Londi lyftes upp på ett bord och trycktes med milt våld ner i sidläge – hon hade något emot det. Så togs de tre bilderna och Londi fick komma ner på golvet. Vi skickades ut i väntrummet, men ganska snart blev vi inropade igen och jag fick veta att allt var i sin ordning bortsett ifrån någon småsak. Jag betalade och så gick vi ut. Londi nosade lite här och där i gräset och jag hittade en valnöt som jag knäckte med tänderna och åt upp. Och så var vi i väntrummet till kirurgmottagningen igen. Nu var vi helt ensamma.

Vi väntade en obestämd tid. Jag kände att jag visste mindre och mindre om tidens gång utom att förmiddagen nog var bakom oss. Så kom Vnuk ut genom en dörr och talade om blodprovsresultatet, som var acceptabelt men alltså inte helt bra. Något med levern var inte inte riktigt som det skulle, men inget allvarligt heller, så inte det heller talade emot en operation. Jag lyssnade som på ett avlägset ljud och nickade. ”Det är bäst att ni går till invärtesmedicinen direkt, så att ni åtminstone bestämmer en tid för hjärtavlyssning, ekg och annat”, tyckte han. ”Det gör vi”, sa jag och så betalade jag. Ut genom dörren igen. Londi verkade sorglösare nu och tog gott om tid på sig när hon nosade av buskarna längs vägen till vår nästa anhalt, som är en mycket bekant plats för oss. Det var här Londi låg inlagd flera gånger den där hemska hösten. Jag kände mig både märkligt hemma och sorgsen, när vi kom in där. Londi däremot verkade oberörd eller hon sysslade med annat – lukter. Det satt en del folk utmed väggarna och det låg några hundar på golvet, men jag gick fram till disken med mina papper i handen för jag ville ju bara boka en tid. Strax kom en man, en veterinär, ut genom glasdörren. Vi kände igen varandra. Jag mindes inte hans namn, men jag visste att det var han som flera gånger suttit en stund med mig när Londi fick dropp, efter att hon hade varit inlagd och hon skulle återanpassas till livet utanför sjukhuset. Vi log lite mot varandra och jag gav honom pappren. Han undrade om jag ville att Londi skulle undersökas direkt. ”Nej tack, det räcker för idag”, sa jag. Och han skrev in mig eller oss på klockan nio imorgon. ”Vill ni ha allt gjort på en gång?” undrade han. ”Om det går…” sa jag lite svävande. Vi log lite igen innan Londi och jag gled ut genom den öppna dörren. Ute lyste solen starkt och luften var varm. Vi gick liksom utan mål eller kanske hade Londi något luktmål, som jag inte uppfattade. Jag kände den lätta vinden och såg löven på de höga popplarna vrida på sig…